Ken Pomeroy

Ibland virvlar det förbi en okänd artist som lyckas tränga igenom bruset och gripa tag på ett anmärkningsvärt sätt, utan att egentligen göra speciellt mycket väsen av sig. Ken Pomeroy från Oklahoma är just den sortens musiker. Den blott 22-åriga låtskrivaren sjunger med sådan självklarhet att det är svårt att begripa att hon ännu bara befinner sig i inledningen av sin musikaliska karriär. 

Även om hon släppt några sparsmakade och egenutgivna inspelningar tidigare får Cruel joke betraktas som hennes egentliga debut när hon nu presenterar sig på allvar med fullt band och en genomarbetad produktion signerad partnern Dakota McDaniel. Och som hon presenterar sig. Pomeroys röst har en fullkomligt oemotståndlig värme kombinerat med en oförställd och naturlig klang som gör att tonerna tränger in under huden och får tiden att stanna upp för en kort stund. 

Cruel joke är en gripande samling melankoliska och nedtonade låtar som speglar Ken Pomeroys egna jobbiga erfarenheter och blir till en uppmuntran om att även det mörkaste mörker kan resultera i något ljust. Det är en skiva som präglas av poetiska beskrivningar av djur och natur, som ofta får representera mänskliga känslor och upplevelser (Pomeroy, som är cherokes, säger att bildspråket är starkt präglat av hennes uppväxt). Det är en skiva vars grundstomme utgörs av lager på lager med expressivt gitarrspel och som kryddas med ett så känsligt pedal steel-spel att jag blir helt knäsvag. Men framför allt är den en påminnelse om hur en enda röst kan tina en frusen själ och tända en gnista av hopp.