Willi Carlisle

Dela den här recensionen:

Halvvägs in på sitt tredje album förmår Willi Carlisle att koka ner hela sitt konstnärskap till dryga tre korta minuter. Two-headed lamb spinner vidare på Laura Gilpins bitterljuvt existentialistiska lilla dikt Two-headed calf, om utanförskap och acceptans för det som av den stora massan uppfattas som avvikande.

Spåret är inte omotiverat centralt placerat. Det erbjuder nycklar till en albumhelhet där Carlisle finner balans mellan sina kärnområden – poesin och rotmusiken – och låter dem agera murbräcka mot nedärvda och egenhändigt förvärvade trauman. 

Sångerna här är makrostudier av det lilla livet i den lilla världen, där snäva perspektiv och förutfattade meningar stundtals har lika dödlig utgång som missbruk och depression. Carlisle belyser allt med minimalistisk precision. Anslaget är huvudsakligen akustiskt, rösten kommer nära för att markera lyrikens tyngd. Varken ord eller ton hanteras slösaktigt, i stället spinner Carlisle, med empatin som ständig ledstjärna, tunna men slitstarka trådar mellan sångerna och den värld i vilken de tar avstamp.