Palle Danielsson

Dela den här recensionen:

Här kommer en skiva som aldrig funnits tillgänglig i vinylformatet innan. Skivbolaget Caprice tar klivet och serverar Palle Danielssons klassiska jazzalbum Contra post från 1994 utbakat till en tolvtums lakritspizza.

Som pepperoni på pizzatoppingen träder också omslagsbildens pappahumor fram i all sin prakt i det här större formatet. Där står Palle Danielsson och lutar sig mot en ena sidan av en lodrätt uppställd pallkrage. Eller … vid närmare betraktelse rör det sig nog snarare om en nyss ihopmonterad dörrpost. På andra sidan av dörrposten står nämligen Palles kontrabas lutad. ”Contra post” …

Jonas Kullhammar har beskrivit skivans påverkan på den unge jazzstjärnan i vardande: ”It completely knocked me off my feet.” Jo, visst är det svårt att hålla balansen när Palle med sina pals Joakim Milder (saxofon), Rita Marcotulli (piano) och Anders Kjellberg (trummor) går loss i sällsynt svindlande samspel.

Italienskan Marcotulli har skrivit tre av låtarna, medan Milders enda kompositionsbidrag paradoxalt nog är den pianodominerade Not yet där hans egen sax inte dyker upp innan mer än halva låten hunnit passera. Resten är Palle Danielsson-komponerat, förutom en Thelonious-tolkning i form av en alldeles glimrande snygg Monk’s mood. Ett av blott två läckra duospår på skivan där Palles kontrabas språkar med Göran Klinghagens elgitarr. Luna heter den andra lika förtjusande duetten.

Contra post är också Palle Danielssons enda skiva helt i eget namn. Hittills, i alla fall. Även om Danielsson aldrig skulle komma att göra några fler soloalbum står Contra post där, stolt och stadigt.

Vi får hoppas att vinylsläppet sätter lite eld i baken på Herr Danielsson, och får honom att vilja göra ytterligare en soloskiva. Då vore denna release allt annat än kontraproduktiv. Se där, nästa skivtitel – varsågod, maestro!