Derrick Hodge

Dela den här recensionen:

Multiinstrumentalisten och kompositören Derrick Hodge brukar vi höra som basist hos den framstående jazzutvidgaren Robert Glasper, men han har även verkat som producent, nu senast på A wall becomes a bridge, vårens album från trumslagaren Kendrick Scott Oracle. Color of noize är tredje albumet i eget namn för tvåfaldiga Grammyvinnaren Derrick Hodge, en artist som lika gärna kan jobba med rappare av kalibern Common och Q-Tip, eller r&b-artister som Maxwell och Jill Scott, som med välkända jazzmusiker. Den där friheten i uttryck har Derrick Hodge gemensamt med en, vid det här laget, rätt strid ström yngre jazz- eller ska vi säga musik-utövare.

Vi skulle kunna kalla det en modern fusion. En fusion som ligger nära den musik Thundercat och nyss nämnda Robert Glasper skapar. Color of noize är färgad av andra genrer utan att dessa tar över, och här finns inga rapinslag, som på Hodges debutalbum Live today från 2013. Att det är en form av fusion betyder inte heller att musiken svingar sig ut i några saltomortaler längs instrumentens greppbräden eller tangenttrapetser. Derrick Hodge förmår uppdatera begreppet, fylla det med ett adekvat innehåll och bereda lyssnaren en mycket angenäm stunds lyssning.

Color of noize innebär första gången Hodge genomgående använder sig av ett liveband i studion. Ett band vars medlemmar inte fått höra materialet på förhand. Ofta körde Hodge bara snabbt igenom låten på piano innan inspelningarna startade. Musikerna levererar, gång på gång. Hodge själv trakterar bas, gitarr och klaviaturer. Ja, och så lite sång på avslutande New day. Enda inlånade numret är Wayne Shorters nu mer än halvseklet gamla Fall, som Miles Davis var först med att fästa på vinyl på sin lp Nefertiti. Blue Note-bossen Don Was adderar till paletten som medproducent på Color of noize, ett album jag lär få anledning att återkomma till.