Erlend Apneseth Trio with Maja S K Ratkje

Dela den här recensionen:

Det börjar med gamla röster, vartefter väller andra ljud fram, rörelser ur den svarta jorden, ur vinden. Detta är i mina öron ett rop, eller ett uppror, från en plågad jord. Ett kollage brukar inte vara ett jordskred som långsamt utvecklar sig till en mullrande färd i natten. Om det lilla utklippet på omslaget symboliserar människan och framtiden hänger vi på en skör krok.

Jämför jag med skivorna Åra och Lokk (recenserade i Lira #5 2017 respektive #1 2021), formar sig denna musik till sin egen klingande kropp. De mångahanda ljuden kommer till ytan och sjunker sedan tillbaka. De individuella instrumenten blir allt svårare att särskilja och det blir inte heller viktigt. Den mer traditionella folkmusiken som ändå kunde spåras i de förra skivorna är mycket avlägsen, men inte helt borta. Det sjunger om ljuden och gruppen utvecklar ett starkt framåtlutande driv. Erlend Apneseth spelar fortfarande hardangerfela, Stephan Meidell akustisk barytongitarr och Øyvind Hegg-Lunde trummor och slagverk. Nu tillkommer livesampling och modulär synt för Meidell och elektroniska trummor och pukor för Hegg-Lunde. Och framför allt tillkommer improvisatören Maja S K Ratkje på röst och elektronik.

Det är kraftfullt och mångklingande, förtvivlat jublande (Ein annan himmel) och mörkt. I den sista minuten av den sju och en halv minuter långa Fuglane II anas en gryning, och är avslutande Atterklang slutet eller en möjlig omstart? Det är kanske upp till oss att avgöra.