Mary Halvorson

Dela den här recensionen:

Jacob Garchiks trombon, Tomas Fujiwaras trummor och Patricia Brennans vibrafon antyder redan i början ett förhållningssätt på Mary Halvorsons nya skiva Cloudward. Mjuka trumvirvlar och förföriskt enkla meloditeman, ett inbjudande möte mellan trombon och vibrafon där trummorna och Nick Dunstons bas ger en ram, rytmiskt och i den frammanade klangbilden.

Men det mjuka utmanas, inte minst av tvära stråkdrag av Laurie Anderson och Adam O’Farrills tyngre trumpettoner. Och så Mary Halvorson, en av den samtida improvisationsmusikens mest särpräglade gitarrister. Här kan hon lägga en grund genom att hamra in ackord, som sedan spricker upp i rikt varierade och fantasieggande tonflöden, gärna i öppen dialog med Patricia Brennan och O’Farrill, som då också visar fin melodikänsla i en friare tonflykt. Och i ett stycke som Desiderata spelar Mary Halvorson upp ett brett register: utmanande och rikt nyanserat i sitt progressivt sökande formspråk.