Kathryn Tickell & The Darkening

Dela den här recensionen:

Gruppen Kathryn Tickell & The Darkening (northumbriska för skymning) bildades 2018. Planen var från början att töja på traditionerna genom att modernisera dem – med programmerade beats, rappade texter och syntar – utan att mista historia och bakgrund.

Cloud horizons är den perfekta uppföljaren till gruppens lysande debut, Hollowbone från 2019. Grundelement magi, myt, historier och traditioner från Northumbria i nordöstra England finns på plats, även om musiken är helt nykomponerad och är en läcker hybrid av nya och traditionella stilar.

Cloud horizons lever i gränslandet mellan England och Skottland. I skuggan av Hadrianus mur, som figurerar flitigt på skivan. Highway to hermitage beskriver, i följsam folkrock, Mary Queen of Scots resa från Jedburg till Hermitage Castle, norr om muren. Long for light klär det northumbriska soundet i en triphop-kostym som bandet kallar Down trance meets tradition.

Orden till Caelestis/Sheep in the temple kommer från en sten i ett romarfort, söder om muren. Inskriptionen nämner både Syrien och Libyen, vilket har påverkat musikens spännande orientaliska klanger, blandade med programmerade klubbrytmer.

Quilley reel och Clogstravaganza tar oss tillbaka till engelsk folkrock; den förra har oktavmandolin med wah-wah-pedal (!), den senare dansande träskor som rytminstrument. Härliga Bone music står ut – en blandning av indiepop och folkrock som ständigt skiftar skepnad.

Det finns även rum för eftertanke, på drömska Freedom bird, med fin stämsång, och Just stop & eat the roses, som uppmanar lyssnaren att ta en paus från den värld som går bitar. 

Gods of war, med drag av progressiv rock, har ett mörkare, historiskt perspektiv på livet i närheten av Hadrianus mur, medan avslutande Back to the Rede, tillägnad Tickells hemtrakt Redesdale, har en mer romantisk syn på trakten söder om muren.

Två av medlemmarna har lämnat The Darkening som är en kvartett på skivan: Tickell (northumbrian smallpipes, fiol, sång), Amy Thatcher (dragspel, synt, träskor, sång), Kieran Szifris (oktavmandolin) och Joe Truswell (trummor, slagverk, programmering). Men de får hjälp av Stef Conner (sång, lyra, sistrum) och Josie Duncan (sång, clarsach); deras bidrag är så naturliga, att de känns mer som medlemmar än gästmusiker. Vem vet – på nästa skiva kanske de är det.