Erik Truffaz

Dela den här recensionen:

Ett nostalgiskt skimmer finns över Erik Truffaz nya skiva, som fortsätter på samma spår som Rollin’, som kom förra våren. Trumpetaren och hans band tolkar ånyo teman och låtar från filmens värld och de skapar tillsammans en jazz som på samma gång har svunna tiders patina över sig samtidigt som den är helt nutida. Man kunde kalla det för en uppdaterad variant av cool jazz, med några nypor electronica och rock där ingen av musikerna har behov av att visa upp sin fingerfärdighet. 

En pådrivande känsla av att vara på väg i L’Alpagueur, kanske en bilfärd genom stadens regndränkta gator i natten. Överhuvudtaget mycket en känsla av film noir genom skivans alla låtar där solen undantagsvis får skina igenom. Det är samma musiker som på förra skivan: Marcello Giuliani på bas, Raphaël Chassin på trummor, Alexis Anérile på klaviaturer och gitarristen Matthis Pascaud. Suveräna musiker som skapat ett omisskännligt sound tillsammans med trumpetaren och ledaren Erik Truffaz. Det finns så mycket roligt att ta del av under vägen, det här gänget spelar smakfullt där även det smutsiga ljud får plats, vilket gör upplevelsen rikare.