Christer Lyssarides

Dela den här recensionen:

Svenske gitarristen (eller snarare multi-instrumentalisten) och sångaren Christer Lyssarides har vi tidigare kunnat höra med artister som Eric Bibb, Yonder och OK Star Orchestra. Och om efternamnet klingar bekant så är det befogat: storsäljande jazzpianisten Joel Lyssarides mor är Christer Lyssarides kusin.

På det färska, självbetitlade debutalbumet tillåts Christer Lyssarides breda ut sig av egen kraft över åtta låtar. Musiken är lätt att till ta sig; lika blå som bluesen, men mer atmosfärisk i sin framtoning. Närmast filmisk. Ta singelspåret Seed in the dirt, där pianotonerna lämnar stora utrymmen mellan klangerna och spelet på den resofoniska gitarren håller sig på ett nattligt basgångsliknande promenadtempo. På vackra The Pines andas kontrabasen syrerikt ihop med akustisk gitarr, pedal steel och en tassande virvelkagge.

Jag kommer att tänka på Daniel Lanois, kanske en smula på Chris Isaak och Mazzy Star. Stora favoriterna The Delines icke att förglömma (men utan deras litterära berättelser). Inte för att dessa nödvändigtvis är Christer Lyssarides influenser, men ändå. ”Mina influenser är så många och spretande”, som han själv skriver till mig när jag ställer frågan. Den första musik han minns är den grekiska – både rebetika och Theodorakis – via hans mandolinspelande far från Cypern. Deltabluesen gav honom två viktiga vägvisare i Taj Mahal och Ry Cooder, som förde kompassnålen mot Västafrika, främst Mali och Senegal. Och, jo, Lanois visar sig vara en husgud.

Allt detta finns säkert inbakat någonstans i klangerna, på ett album som trots allt nog kommer att benämnas americana. Men det finns inget konstlat över dess inplantering i den svenska myllan. Musiken känns fräsch som morgonens färskpressade dagg, men samtidigt – som en av låtarna heter – Older than the hills.

En smygare, en överraskning, väl värd att upptäcka.