Nickel Creek

Dela den här recensionen:

Progressiva bluegrass-trion Nickel Creek fick ett större genombrott i och med två Alison Krauss-producerade album. Först en självbetitlad, platinasäljande skiva från 2000, och så 2002 års Grammyvinnare This side. Den senare rymde något för genren så ovanligt som en cover på amerikanska indiestorheterna Pavements låt Spit on a stranger. Passande nog rymmer Nickel Creeks nya skiva en låt vid namn Strangers, som mycket väl skulle kunna ingå på samma playlist som något av typ Fleetwood Mac. Låten inleds med strofen ”It’s been too long …” 

Återseendet är ömsesidigt, för visst verkar den kaliforniska trion glad över att vara tillbaka med sitt första album på nio år. ”My God, it’s good to see you” lyder den inledande textraden på hela skivan. Syskonen Sara Watkins (fiol) och Sean Watkins (gitarr) gör äntligen åter gemensam sak med mandolinisten Chris Thile, som ju en gång agerat omslagsmodell för Lira. Chris Thile har under Nickel Creeks skivuppehåll blommat upp som soloartist, medlem i progressiva bluegrassbandet Punch Brothers, värd för radioprogrammet Live From Here och genom en rad andra kreativa uppdrag.

Nickel Creek har mognat tillsammans, i musiken och i vänskapen. Likt en familj, utan några dysfunktionella tecken. Nya albumet Celebrants är ytterst välproducerat och välljudande. Inte särskilt mycket skit under naglarna. Detta kan möjligen verka avskräckande på lyssnare ute efter en smutsigare roots-upplevelse. Eller, nja: Sara Watkins riviga röst i Where the long line leads skojar du knappast bort. 

De väloljade sångharmonierna och den musikaliska ekvibrilismen är på topp över ett album som fortsätter trions smidiga modernisering av bluegrassen. Den här gången är det extra noga genomtänkt som en helhet, med låtar som hänger samman tematiskt, och musikaliska partier som återkommer. En idé Nickel Creek fick från The Beach Boys avbrutna projekt The Smile sessions. Vi får hoppas att Nickel Creek fortsätter med sitt projekt nu när de åter har ångan uppe.