Orquesta Akokán

Dela den här recensionen:

Ordet akokán betyder ”från hjärtat” på yoruba. Kubansk-amerikanska Orquesta Akokán gör skäl för namnet, med det naturliga svänget fritt flödande i blodomloppet. Orkesterns tredje album utgivet på det för vintage-retro-soul så välkända skivbolaget Daptone gör för latinmusiken vad rytmrederiets tidigare flaggskepp Sharon Jones och Charles Bradley gjorde för äldre ädelsoul. Akokán revitaliserar traditionen för samtiden. Tydliggör tidlöshetens tyngdlöshet.

Orquesta Akokán teletransporterar oss, som genom ett trollslag, tillbaka till Havanna och New York på, säg, 1950-talet. Jazzjäsande, ledigt latinsväng så som det kunde låta innan salsan kryddade upp musikscenen. De intar mambokungarnas forna troner med lika delar lekfull pondus och autentisk musikalitet.

På tredje albumet Caracoles samarbetar Orquesta Akokán med kubanske sångaren, kompositören, textmakaren och arrangören Kiko Ruiz. En man som tidigare jobbat med Pancho Amats svängspäckade Estrellas del Buena Vista Social Club och med Orquesta Maria Alejandra y Cubanía. Ruiz är också präst inom Palo Mayombe-religionen, så det finns ytterligare en dimension i Caracoles budskap.

Jag har väldigt svårt att motstå dessa smittsamma musikaliska glädjespridare.