Karen Jonas

Dela den här recensionen:

Som om det inte räckte med att Karen Jonas två tidigare skivor Oklahoma lottery och Country songs var lysande, hennes nya Butter är ännu bättre. Den här gången får vi en bredare ljudbild. Det börjar redan i öppningsspåret Yellow brick road med fläskiga orgelackord. Sedan drar flera spår åt den klassiska jazzen.
Western swingen har funnits som en impuls i Karen Jonas musik, inte minst genom husgitarristen Tim Bray, men nu kryddas uttrycket även med släpiga blåsarrangemang av New Orleans-snitt, som i titelspåret och Oh Icarus, med trumpetaren Zachary Smiths elegant sordinerade toner. I Butter, liksom i den luttrade Gospel of the road hör vi dessutom Tim Bray bygga upp klockrena bluessolon. Även i andra låtar rör han sig bortom den suveräna honky tonk- och western swing-gitarr vi förknippar med honom sedan tidigare.
Countrygrunden är likväl stadig, både i melodierna och lyriken som lyhört varierar countryns klassiska motiv, som kärlekssveken och livet på vägen. Och naturligtvis i Karen Jonas känsloladdade sång.
Men Karen Jonas ger också, liksom mer mainstreambaserade sångerskor som Kacey Musgraves, Angaleena Presley och Ashley Monroe, plats för frispråkigare tolkningar av de klassiska motiven: ”Don’t try to bullshit me darling / Don’t pretend like I don’t know / Don’t try to bullshit me darling / This ain’t mama’s first rodeo”.
Refrängens avslutande rad öppnar för friare tolkningar.Och sällan har jag hört ett så övertygande samspel mellan sång, trumpet och melodispel på gitarren som i Oh Icarus.    Magnus Eriksson