Susanna Risberg Trio

Dela den här recensionen:

Susanna Risberg har redan tidigare visat att hon är en skicklig elgitarrist och hon spelar nog ännu bättre på nya albumet Boiler room. Så det handlar inte om det. Nej, kanske handlar det om mig? Men jag förstår mig inte på den här musiken.

Susanna Risberg Trio är en jazztrio, inte en elgitarrtrio. Också Arvid Jullander, bas, och Karl-Henrik Ousbäck, trummor, spelar skickligt och bra. De är drivna jazzmusiker, som spelar ihop under Risbergs ledning. Så tystnar huvudinstrumentet, gitarren markerar blott med enstaka ackord och övriga två får eget spelutrymme.

Som i varje jazztrio. Byt gitarr mot piano eller till och med saxofon och triospelet skulle bli detsamma. Ska det vara så? Bör inte elgitarren sätta sin prägel på musiken? Risberg spelar dessutom så tystlåtet, på lägsta volym och med fina, ljusa klanger. Inget som griper tag.

Fyra egna kompositioner och fyra tolkningar samt ett solospår med basisten Jullander. Visserligen ligger hans spår, Jessie, med kontrabasen som en länk mellan två av Risbergs egna, Lunde och Hålet, men det kommer redan som cd:ns andra spår. Varför, det riskerar ju att ta över och dominera, bidra till att anonymisera Risbergs gitarr?

Tyvärr tycker jag också att hennes eget material, med undantag för dova, trolska Mörka skogen, saknar form och karaktär. Blott några spår med musik – inte specifika låtar. Tolkningarna – The Gentleman & Hizcaine (av jazzpianisten Jim Beard), Fast Brazil (jazzsaxofonisten Donny McCaslin), Cyclic episode (likaså saxofonisten Sam Rivers) och Get it while you can (framförd av Janis Joplin) – har tydligare former.

Dock uppstår ännu ett problem. Som om Susanna Risberg tagit kraften och musten ur originallåtarna. De blir kolsyrade drycker utan kolsyra. Vem kan ana hur Janis Joplin sjöng Get it while you can? Men vad är det jag inte hör och förstår, när hon nu spelar så skickligt och bra? Varför når inte Risbergs elgitarrtoner och hennes nya album fram och in i mig?