Hansan

Dela den här recensionen:

Sofia Talviks karriär kan ibland få mig att bli oklädsamt avundsjuk. Hon lever på musiken, men hon gör det en bra bit bort från de stora gesterna och stressigt opersonliga arenor. I stället tar hennes liv som gårdfarihandlare i alt-country-singer-songwriter henne – oftast i en liten husbil – runt USA:s småstäder, och hon verkar trivas alldeles utmärkt med det. De små sammanhangen ger henne också lyxen att få bestämma helt själv. Inga hybrisproducenter eller profitstinna managers står i vägen mellan hennes vision och det hon ger sina glädjande många fans. Full musikalisk frihet, alltså.

I duon Hansan har hon använt denna frihet till att – tillsammans med tyske cellisten David Floer – ta sig an en vistradition som andas både tidiga Lill Lindfors, Monica Zetterlund och Jan Johansson. Nya vägar, svenska texter, och en direkt ljuvlig prestigelöshet.

Skiva nummer två för Hansan tar vid där den 2020 års Nattflykt slutade. Alltså, en ytterligt vänlig blandning av nordisk folkmusik och småjazziga och filmiskt neoklassiska tongångar. De sparsmakade arrangemangen av endast sång och cello släpper fram Talviks fina röst i ljuset och gör de ofta angelägna texterna berörande och lätta att ta in. Sommar, Sverige, men också en del mörkare funderingar kring vårt samhälles dunklare vrår, marginalisering och utanförskap. Glädje och vemod. Dur och moll om vartannat. Och en riktigt fin andraskiva.