Cecilie Strange

Dela den här recensionen:

Plattan börjar med Eudaimonia, en lång låt i tretakt som sträcker ut sig i dryga nio minuter. En låt där inte minst Cecilie Strange visar ett mångskiftande spel på sin tenorsaxofon, med gott understöd av sina medmusiker. Tretakt förknippas oftare med folkmusik än med jazz och nog finns det stråk av nordisk folkmusik i kvartettens jazz.

Överhuvudtaget är det nordiska toner och stämningar som vi får ta del av, men mer poetiskt och nära än episkt. Här finns ett vemod och ett slags eftertänksam känsla och det är mycket luft mellan musikerna.

Ett associativt spel som kräver lyhördhet, vilket Peter Rosendal vid pianot, Thommy Andersson på kontrabas och Jakob Høyer bakom trummorna tillsammans med ledaren levererar med den äran. En skiva att sjunka in i och låta sig beröras av. Lite av långsamhetens lov, i positiv bemärkelse.