Cecilie Strange

Dela den här recensionen:

I första låten flödar luften genom Cecilie Stranges saxofon, tonen smyger sig fram och tillsammans med Thommy Anderssons djupa stråk på sin kontrabas hamnar vi i en glänta där ljuset silas genom grenverket. Låtarna på Beech får ta tid att utvecklas och förvandlas, liksom en skog tar olika skepnad när man vandrar genom den. Naturen är en viktig inspiration för saxofonisten, som med Beech släpper sin femte platta. Idealet less is more hör man ibland sägas och det är förstås bara en av alla möjliga konstnärliga vägar att gå. På Beech får vi prov på den devisen gång efter annan, här finns ingen stress och det är mycket rymd mellan musikerna. Riktigt fint med en kapellmästare som låter varje ton få en betydelse i en värld som verkar gå allt fortare. Då känns Cecilie Stranges vackra musik som en motståndshandling, där rörelsen snarare är inåt än att ständigt kolla av omvärlden. Delikata arrangemang med fingertoppskänsla från alla medverkande ger en värmande poetisk jazz. Vid pianot sitter Peter Rosendal, bakom trummorna Jakob Høyer och dessutom gästas några av låtarna av vokalisten Josefine Cronholm. Alla medverkande bidrar till en helgjuten upplevelse.