Signe Emmeluth

Dela den här recensionen:

Den danskfödda, men sedan 2017 i Oslo bosatta altsaxofonisten och kompositören är en oerhört mångsidig ljudkonstnär på dryga trettio år som ständigt banar ny väg för musik som är sprängfylld av originella idéer och infall. Även om den sannolikt vägrar låta sig kategoriseras finns i den lika raffinerade som rafflande ljudbilden drag av både frijazz, konstmusik och performance.

Banshee är ett beställningsverk som Emmeluth framförde första gången på festivalen Vossa Jazz 2021, och syftar på det kvinnliga väsen som enligt irländsk och skotsk mytologi varslade om död, ödeläggelse och sorg. Musiken här, fördelad på tretton sinsemellan väsensskilda (!) kompositioner, är dock inte överdrivet tungsint eller modfälld. Även om här förekommer både skrik och klagan är musiken snarare expressiv – och kolossalt spännande.

Med sig på skivan har Emmeluth sex medspelare på trumpet, tuba, violin, piano och synt, slagverk och vibrafon samt bas. Samtliga använder dessutom sina (kvinnliga) röster flitigt, inte minst i kompositionerna med nummer fem respektive tretton.

Samtidigt som musiken är sällsynt anslående rakt igenom går det inte att stå emot den brutala kraften i det inledande stycket, som med sina dryga sex minuter också är skivans längsta. Inte heller den ettriga puls som uppstår mellan röster, pumpande komp, skriande sax och elektronik i stycke nummer åtta.

Det är svårt att inte golvas av Signe Emmeluths fascinerande musik.

Skivan släpps 15 mars.

Läs även recensionen av Emmeluth’s Amoebas skiva Nonsense.