Christopher Hoffman

Dela den här recensionen:

Systemet med yngre adepter som lär av äldre mästare har alltid varit en integrerad del av jazzen.
I George E Lewis makalösa bok A power stronger than itself: The AACM and American experimental music (2008) berättar till exempel Chico Freeman om den ljuva tiden när han och Steve Colson gick i skola hos Fred Anderson: ”Vi var som hans barn. Han visade oss hur man övar. Vi spelade med Fred nätterna igenom.”

Sedan sommaren 2005 har Brooklynbon Christopher Hoffman hjälpt till att förverkliga kompositören/träblåsaren/AACM-medlemmen Henry Threadgills avantgardistiska visioner – bland annat hörs hans cello på skivor med Threadgills ensembler Zooid, Ensemble Double Up och 14 Or 15 Kestra: Agg. Och han (född 1978) räknar sina samarbeten med Threadgill (född 1944) som några av sitt livs mest avgörande, berikande stunder.

Ovanstående hörs med all önskvärd tydlighet på Asp Nimbus, en avant-jazzfullängdare som Hoffman skapat tillsammans med Bryan Carrott (vibrafon), Rashaan Carter (bas) och Craig Weinrib (trummor). Ekon av Threadgills unika och komplexa känsla för harmoni och rytm studsar genom samtliga dess spår. Varje gång som Hoffman och hans tre medmusiker liksom lyhört tassar omkring varandra samtidigt som de med enorm, svängig kraft för tonerna konstant framåt är det svårt att inte tänka på Zooids oeuvre.

Men, detta sagt; Hoffman är alls ingen plagiatör eller kopia. Han har bland annat en personlig, filmisk ådra som för med sig att Asp Nimbus även är ett ymnighetshorn av dramatiska inpass och sekvenser som får en att se franska 1960-talsfilmer för sin inre blick (undrar om han är ett fan av Art Blakey’s Jazz Messengers soundtrack till Les liaisons dangereuses?). Sådant skiljer honom från Threadgill.
Asp Nimbus rekommenderas varmt, med andra ord. Skulle inte förvåna mig om den leder till att Hoffman själv får några lärjungar.