Fire! Orchestra

Dela den här recensionen:

För att vara en så stor ensemble har Fire! Orchestra, om än i olika konstellationer, visat sig otippat långlivade. De är inne på sjunde året och det måste vara ett hästjobb bara att få ihop bandet, innan de ens spelat en ton. Imponerande.

På fjärde skivan Arrival är Fire!-orkestern delvis rejält annorlunda en tidigare. Dels består musiken inte av ett sammanhållet verk, utan av fristående kompositioner (det känns fel att bara kalla dem ”låtar”) – och till och med ett par covers. Dels är ensemblen mindre men med fler färger i paletten. Kärntrion Fire!, som existerar vid sidan av orkestern och som består av Mats Gustafsson (sax), Johan Berthling (bas) och Andreas Werliin (trummor), är förstås kvar. Men från att ha varit närmare trettio musiker är Fire! Orchestra nu nere i fjorton, varav fyra stråkar, vilket tidigare inte funnits i ensemblen alls. De tidigare fler än tio olika blåsmusikerna är nu fem stycken, samt enbart en var av bas och trummor. Inga gitarrer.

Hela skivan inleds med ett starkt men melankoliskt stråkparti i (I am a) Horizon, som sätter tonen för skivan. Trots frånvaron av verktematik är stämningsläget påtagligt konsekvent hela plattan igenom – dovt, mörkt, mäktigt, snudd på illavarslande. Ett orkesterarrangemang av en tidigare Fire!-triolåt, här kallad Dressed in smoke, blown away (ursprungligen från plattan The Hands, 2018) kanske är nyckeln till Fire! Orchestras nuvarande sound? Det är en djup, långsam sorgmarsch, inte utan associationer till doom rock-bandet Earth.

Det stundtals vräkiga läget från Ritual (2016) finns inte på samma sätt på Arrival. Tempot är lågt, intensiteten hög. Christer Bothéns och Per Texas Johanssons basklarinetter, Johan Berthlings bas och Mats Gustafssons barytonsax är ankarkättingar ner i ett musikaliskt djup där orkestern hittat en naturlig hemvist. Ett extra plus för produktionen som lyfter fram rymd och detaljer i en inspelning som lätt hade kunnat bli grumlig och rörig.

Vokalisterna Mariam Wallentin och Sofia Jernberg, stadiga medlemmar i orkestern, drar tunga lass, inte minst på den kvartslånga Silver trees, som till slut manglar lyssnaren med orkesterns fulla intensitet. En intressant ny ingrediens är coverlåtarna, lika oväntade som välvalda; dels Blue crystal fire, av gitarristen Robbie Băsho, dels Chics At last I am free, som också gjorts av Robert Wyatt.

Orkestern må ha skiftat skepnad sedan starten, men den har ändå alltid haft en tydlig kärna. De nya grepp, alltså stråkar och covers, de tagit på Arrival vittnar om att de nu borde kunna känna sig fria att gå åt helt andra håll i kommande inkarnationer, utan att förlora sin egenart. Det bådar gott.