Mísia

Dela den här recensionen:

Först som sist: det här är en skiva som många skulle gilla, om de bara kände till den, och genren inte kändes främmande. Vad är då egentligen fado? Ja, lite slarvigt brukar man säga ”portugisisk blues”, men jag tycker inte att det är en bra jämförelse. Rent litterärt finns det kanske likheter, men inte mycket musikaliskt. Lira har berättat om hundratals fadoskivor tidigare. Och bara jag själv, som en recensent av flera, har lyssnat på lika många. För den som vill ha en bra introduktion kan jag därför klart säga att det här inte är ett album att rekommendera. Då finns det andra, kanske bättre, fadoskivor. Det här är inte hardcore-fado. 

Den rutinerade, drygt sextioåriga Mísia mjukar på sitt nya album upp den renläriga fadon med fransk chanson och annan vistradition. Visst finns det portugisisk gitarr och viola i bakgrunden och visst sjunger hon stramt ödesmättat. Ibland. Men ännu mer är det drömskt, melankoliskt och med vackert pianokomp. Och det gillar jag starkt. En låt snuddar vid stämningen i John Lennons Imagine. Texterna har hon valt ut noggrant bland bidrag av portugisiska poeter från olika perioder. Mycket elegant spelat och producerat. En riktigt bra skiva.