Anders Stävarby

Dela den här recensionen:

Ständigt påminns vi om den starka svenska visskatten. Alldeles nyss läste jag Trubbel, en berättelse om Olle Adolphson, en mångsidig och skicklig konstnär, som inte bara ägnade sig åt visor, utan även arbetade både som dokumentärfilmare och bildkonstnär. Det är en fin och innehållsrik bok, skriven av Jan Malmborg.

Nu kommer en ny skiva av en annan traditionsbärare inom visans fält: Anders Stävarby, bosatt i Lysvik, nära Sunne, vid östra sidan av Fryken.

Detta är hans sjätte album, allt handlar om visans fader Carl-Michael Bellman, sexton epistlar och sånger, med utsnitt ur Stockholms liv under sjuttonhundratalet, både nattliv och pastorala idyller.

Närgånget närmar Anders Stävarby sig figurerna i Bellmans värld, Fredrik Movits, Fader Berg och den försupne urmakaren Jean Fredman, utan ur, verkstad och företag.

Anders Stävarby känns så självklar i en mustig och själfull miljö med både brännvin och slagsmål.

Det är en påtaglig tidlöshet i Bellmans texter, med mänsklig kraft och själ. Anders Stävarby rör sig så nära och med inlevelse i Bellmans värld, med ett gott gitarrspel och en god sångnärvaro, inkännande och äkta.

Jag ska genast ta fram Anders Stävarbys tolkningar av Gustaf Fröding, och komma närmare denne man, med den värmländska berättartraditionen i ryggmärgen.