Norma Waterson & Eliza Carthy

Dela den här recensionen:

De är mor och dotter och två av de mest kända rösterna och traditionsbärarna i Storbritanniens samtida folkmusik: Norma Waterson och Eliza Carthy. De har spelat in flera skivor tillsammans som medlemmar i familjebandet Waterson:Carthy, men Anchor är blott deras andra gemensamma duoskiva. Den här hade säkert kommit tidigare om inte Normas hälsa hade fått sig en rejäl törn under turnén som följde utgivningen av Gift (2010), med långtidssjukskrivning som följd.
Anchor är lika eklektisk som sin föregångare med sin blandning av traditionella och nyare sånger. Den innehåller bara tre traditionella spår: The Elfin knight, Scarborough fair (sjungen av maken/fadern Martin Carthy) och Twinkle, twinkle little star. Resterande åtta sånger är en brokig samling hämtade från mer eller mindre samtida kompositörer och sångmakare, från Tom Waits (Strange weather) och Kurt Weill (Lost in the stars), till Nick Lowe (The beast in me) och Monty Pythons Eric Idle (The Galaxy song).
Vad än Norma Waterson och Eliza Carthy sjunger gör de det inte halvhjärtat. Det är all in för hela slanten. Norma har aldrig varit främmande för material som inte hör till folkgenren. Det är också hon som framför Strange weather och The beast in me. Den förra som en sångdiva i en kabaret i Weimarrepubliken, den senare med en röst som förmedlar blueskänsla och år av erfarenhet. Och hennes tolkning av Michael Marras The Beast flödar över av empati och vemod.
Eliza blomstrar på The Elfin knight, i en radikal sea shanty-artad omarbetning, med call-and-response-stöd av Norma, pappa Martin och en grupp släktingar och vänner. Hon gör dessutom Galaxy song till ett underhållande music hall-nummer och lägger sina ypperliga andrastämmor bakom Norma, som på musikalsången Lost in the stars. Hennes fiolspel är som vanligt flyhänt, imponerande, exakt och ett viktigt stämningsskapande element.
Höjdpunkten Shanty of the whale kommer från skotska singer-songwritern KT Tunstall, som själv inspirerats av The Watersons. Norma och Eliza sjunger gemensamt, tillsammans med Martin Carthy, till sparsmakat piano-, fiol- och oboekomp med en underliggande, oroande drone och en märklig likhet med House of the rising sun. Den överglänses bara av Elizas rörande, elegiska tolkning av balladen Nelly was a lady, där släkt och vänner återkommer i refrängen.