Idris Ackamoor & The Pyramids

Dela den här recensionen:

När jag såg Idris Ackamoor & The Pyramids live för några år sedan var det naturligt att placera in dem bredvid Sun Ra Arkestra och Art Ensemble of Chicago. Afro-amerikansk musik som bottnar i jazz men även tar in andra musikaliska element, tittar upp mot rymden, samtidigt starkt förankrad i lokala och globala gräsrotsrörelser.
De fostrades i frisinnade musikskolemiljöer, flyttade till San Francisco och släppte tre egenutgivna album på 1970-talet. Den stora inspirationskällan var en resa till Afrika där de under ett år bland annat var i Ghana, Etiopien och Kenya.
We be all Africans var titeln på förra skivan, den andra plattan sedan comebacken, och första låten på nya An angel fell startar med den afrobeat/highlife-präglade Tinoge. Det finns afrikanska spår även på andra låtar, men ännu starkare är kopplingen till Sun Ra, särskilt på Message to my people, Warrior dance, Land of Ra och titelspåret. Melodierna, instrumenteringen, arrangemangen och sången är starkt besläktade med Arkestra-musiken.
Samtidigt finns det andra inslag, Land of Ra är i grunden en dublåt, ibland dyker det upp elgitarrer som känns mer rock än jazz. Producenten Malcolm Catto, från brittiska The Heliocentrics, har skapat ett djupt och luftigt sound, dock kanske aningen slätstruket i längden. Men jag gillar Sandra Poindexters fiolspel som tar ganska stor plats och växlar med Ackamoors saxofon på flera låtar, som på Soliloquy for Michael Brown, som både inleds och avslutas med suggestiv tenorsaxofon.
Michael Brown var namnet på 18-åringen som obeväpnad dödades av polis i Ferguson, Missouri, i augusti 2014, startpunkten för Black Lives Matters-rörelsen. Ingen sång. Musiken talar för sig själv.