Oskar Schönning / The Calle Stenman Quintet

Dela den här recensionen:

Calle Stenmans kvintett, som tidigare visat att de rör sig mellan olika genrer, glider hemtamt fram längs en highway tillsammans med Oskar Schönning och hans sparsmakade spel på den metalliskt klingande dobron. 

Tolv omväxlande låtar, de flesta med rätt ljus horisont och klar styrfart, några är vemodiga, några är en tankepaus. Lite mörker, lek och allvar. Flexibla och samspelta musiker, starka melodier. Framåtlutande spänstig kontrabas blir också skön stråkbas i en tillbakalutad minikakofoni från New Orleans i Stoneman blues (där översvämningarna sjunkit undan och livet återvänt). En dov, anklagande, obekväm klang strömmar genom Big boys. Sedan en smekande trumpet, där Texas ligger nära Mexiko.

Oskar Schönning spelar alltså dobro (plus lite banjo, munspel och annat på enstaka låtar), Calle Stenman trumpet. Komponerandet är delat mellan dem, tre har de gjort tillsammans. Vidare Martin Wirén tenorsax och klarinett, Anton Dromberg piano (tramporgel på två låtar), Arvid Jullander basfiol och Filip Olofsson trummor. Sara Parkman gästar på fiol i titelsången och sjunger en text av Annika Norlin. (Den finns osjungen i texthäftet i Schönnings utmärkta Belgrade tapes som kom för tio år sedan.) Här är låten en tokglad ickereligiös frälsisdänga.

Var befinner vi oss? I vilken tid? Av en bisarr president, ett samhälle som slits isär och black lives matter hörs möjligen ett eko. Men mest klingar här en förening av Count Basie och en bearbetad outlaw country. Det är nog den seglivade drömmen om Amerika de så oemotståndligt trivsamt spelar fram på vinylen. Den sista tonen lämnas ospelad så musiken sätter inte punkt.