Lisa O’Neill

Dela den här recensionen:

Det svåröversatta engelska uttrycket an acquired taste dyker upp varje gång jag lyssnar på Lisa O’Neill. Hyllad, prisad och tveklöst begåvad bjuder hon in till sin musikaliska värld med sin rejält säregna röst. Med ett kargt, tvärt och ibland nästan ilsket uttryck lägger hon sig långt fram i ljudbilden, tar plats och tvingar dig att välja sida. Bra eller dåligt? Ja eller nej? Vackert eller fult?

Att melodierna och arrangemangen är vackra är utom all tvekan. Från enkla banjotoner, via bombastiska orkestervindar, som i majestätiska Old note, till de aggressivt uppmanande stegringarna i Birdy from another realm, utgör instrumenten en konstant föränderlig och spännande fond till O’Neills skarpa röst. Dur och moll. Hårt och mjukt. Bra … och dåligt.

För, i slutändan, är det där man hamnar. Gillar man O’Neills röst är det här en självsäker, underbar skiva fylld av mod och uppfinningsrikedom. Men om man – som jag – inte faller pladask för det bitigt kantiga tilltalet, ja då landar omdömet i nervösa tveksamheter och en feg slutrekommendation som lyder ”lyssna och avgör själv”.