L’Orchestre National Mauritanien

Dela den här recensionen:

Radio Martiko skriver att skivan med L’Orchestre National Mauritanien innehåller de allra första inspelningarna med modern musik från Sahara och att det är musik som banade vägen för senare giganter som Ali Farka Touré och Tinariwen. Det är nog att ta i, men det är onekligen ett fascinerande arkivmaterial som det belgiska skivbolaget har grävt fram. Musiken spelades in i den berömda Boussiphone-studion i Casablanca, 1971, fick aldrig någon distribution och glömdes bort i landets politiska kaos. Moktar Ould Daddah, president mellan 1964-1978, och militärstyret som tog över, lade ingen vikt på musik och kultur förutom i nationalistiskt syfte.

Sahel Sounds har tidigare släppt en skiva med en grupp med samma namn, men det är olika varianter av en ”nationell” orkester, statliga band fanns vid samma tid i flera afrikanska länder. Lyssna och jämför, tydliga likheter, men också skillnader. 

Den här versionen av L’Orchestre National Mauritanien är en familj, Ahl Nana, där pappan spelar tidinit och är bandledare, sönerna sjunger och spelar gitarr och kören är om jag fattat det rätt döttrarna. Jag har omslukats av musik från Mauretanien tidigare, Ocorainspelningar från 1960-talet, Dimi Mint Abba och hennes styvdotter Nourah Mint Seymali och den helt suveräna dubbeln Wallahi le Zein!!. Till exempel. Ahl Nana-familjens uppdaterade folkmusik är ytterligare ett exempel på landets rika musiktradition. 

Jämfört med senare mer ruffiga inspelningar med elgitarr i centrum är det här en mer försiktig modernisering av morisk musik och lokala traditioner. Fiol, eller om det är ardin (kora/harpa), spelad med stråke, har en framträdande roll, elgitarren liksom smyger i bakgrunden. Melodierna är ofta direkta och soundet dansant, med handklapp och enkla slagverk som rytm. Jag återkommer gång på gång till Timidawane hewana som snurrar runt med intensiv växelsång och hypnotiskt groove. Ja, hela skivan rycker och drar i mig.