Al Di Meola

Dela den här recensionen:

En livslång kärlek till Beatles utmynnar i ett album fyllt av låtar ur deras digra katalog. Arrangemangen liknar det Al Di Meola brukar spela: mycket virtuost gitarrspel i lager på lager med ständiga rytmiska finesser och excesser. Resultatet är rätt blandat, där en del känns sökt medan det i en del låtar visar sig fungera alldeles utmärkt, inte minst när låtarna bildar utgångspunkt för längre utflykter i gitarristens typiska musikvärld, som i till exempel Norwegian wood. Det är en melodi som passar bra att göra gitarrfusion av, medan till exempel Here comes the sun blir en rätt yxig historia där han inte får till svänget. Al Di Meola spelar alla instrument själv i de flesta låtarna och hans trumspel saknar understundom flyt. Det är som att han lyfte sitt knixiga gitarrspel över till trumsetet och det funkar i mina öron mindre bra. Men det gäller inte alla låtar. Yesterday spelar han helt akustiskt med två gitarrer och den blir en vilopunkt på skivan vid sidan av de rätt täta strukturerna på många av de andra.