Seth Lakeman

Dela den här recensionen:

Ett helt koncept-album tillägnat pilgrimernas resa över Atlanten i The Mayflower 1620. Ett helt album som berättar om förföljelse, vådliga resor över öppna hav och trevande ankomster till okända stränder – allt tonsatt med över-vägande sobert dystra toner som understryker de mörk-svarta känslorna hos såväl missförstådda brittiska puritaner som den urbefolkning de möter i det nya landet.

Fiol- och gitarrspelande Seth Lakemans tionde album är en fascinerande upplevelse. Han tar hjälp av sin pappa Geoff, basisten Ben Nicholls, multiinstrumentalisten Benji Kirkpatrick och svägerskan Cara Dillon för att frammana sina ögonblicksbilder, och trots att de flesta av melodierna går i samma molltravande tempo, lyckas han skapa dynamik tillräckligt för att hålla kvar fokus.

Mycket beror naturligtvis på själva berättandet, men även de snudd på hypnotiskt gungande, klassiskt brittiska folktonerna – avskalat och nostalgifyllt – drar lyssnaren med på resan. Det mesta bistert och utan framtidshopp, men inte helt utan små strimmor av hopp, kanske framför-allt där Dillons väna stämma fyller ut tomrummen.