Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

Dela den här recensionen:

När en av svensk jazz allra största, trombonisten och kompositören Eje Thelin, dog i maj 1990, endast 51 år gammal, hade han året innan avslutat inspelningen av den egenkomponerade sviten Raggruppamento tillsammans med Radiojazzgruppen. För sjuk för att själv spela de bärande solodelarna lades ansvaret på gitarristen Göran Klinghagen framför en blåslinje med saxofonister som David Wilczewski och Lennart Åberg, i kompet Bobo Stenson. I trombonsektionen satt en ung Nils Landgren. 

Nu 35 år senare gör Göteborg Jazz Orchestra en verklig kulturgärning när de spelat in Thelins svit igen. Den här gången med just Nils Landgren som huvudsolist. Och vilken platta! Det finns ett återblickande 1980-talssound som GJO plockar fram utan nostalgi. GJO och Landgren lyfter på bästa sätt fram en av våra stora solister och kompositörer. Och liksom Ejes son John Eje Tehlin säger i skivans liner notes: Vem är bättre skickad att göra det än Nils Landgren? Landgren med sitt eget självklara, distinkta sound där konvoluttextens beskrivning av Eje Thelins ton lika gärna skulle kunna beskriva Landgren: smidig och lätt med ett förtätat, nära sound. 

GJO är en samspelt, distinkt enhet som spelar lyhört, varierat, med en kompsektion ledd på allra bästa sätt av den flyhänt inkännande pianisten Simon Westman och en rad fina solister som Westman, gitarristen Erik Weissglas och saxofonisten Martin Bjurek Svanström för att nämna några. 

Sist ut tar GJO och Nils Landgren ett passande farväl av Eje med George Riedels A letter to Eje Thelin.