Redaktionsbloggen

Mysfusion med meriterade multimusiker

11 Okt 2016

Steve Gadd Band
Debaser Medis, Stockholm Jazz Festival, 10 oktober 2016.

Det finns stora musiker och så finns det stora musiker. Och så finns det legendarer. Steve Gadd är definitivt en av de senare. 71-åringen nämns ofta som en av världens allra främsta trummisar, och även om han möjligtvis inte är ett välkänt namn för den riktigt breda massan så är många av hans arbetsgivare det. Gadds meritlista är ungefär lika lång läsning som ett Lira-nummer, och omfattar flera hundra skivor och turnéer med stjärnor som Paul McCartney, Eric Clapton, Chick Corea och Frank Sinatra, och han har spelat med Paul Simon sedan 1970-talet.

När Gadd nu gästar Stockholm som ett av jazzfestivalens toppnamn är det med sin egen kvintett, som förstås även den består av oerhört rutinerade musiker. Redan tidigt under konserten slår det mig att det bästa ordet för att beskriva gruppens musik är mysfusion; stämningen på scenen är hela tiden gemytlig och avslappnad, och inga toner skaver eller sticker ut. Gadds anslag på trummor och cymbaler är ljuvligt mjukt, och det sätter så att säga tonen för det hela. Basisten Jimmy Johnson lägger en ständigt behaglig klangbotten, hela tiden med ett snyggt groove.

I vanlig ordning när det gäller fusion är förstås varenda låt späckad med solon, inte minst av gitarristen Michael Landau, som vid flera tillfällen spelar volympedal och svajarm minst lika mycket som gitarr. Bandet bryter av med ett par fina ballader, däribland Country av Keith Jarrett som förgylls av ett vackert pianosolo av Kevin Hays. Denne håller sig annars mest till sitt Fender Rhodes under de flesta låtar. Den femte medlemmen är trumpetaren Walt Fowler, som förstås även han bidrar till musikens mjuka, trivsamma stämning med sitt flygelhorn.

Landau har skrivit flera av kvällens stycken, och i Africa spelar Gadd ett av sina få solon under konserten, där han på ett knappt märkbart men helt briljant sätt går från svaga kantslag på virveltrumman till en mäktig volymstegring på pukor och cymbaler. Landau skrev även extranumret, betitlat Blues for… och som är ett stillsamt blueskomp över vilken ett gitarrsolo som aldrig verkar ta slut spelas. När det till sist är över är det förstås dags för övriga solon, för det verkar vara något slags regel att varje nummer ska innehålla minst tre stycken. Speltekniken är såklart bländande, från både Gadd och övriga musiker, och den vill de gärna visa upp, men med cirka tio låtar under omkring 90 minuter kunde de gott ha kortat ner solona en aning och gett utrymme för fler kompositioner i stället.

Rasmus Klockljung

Annonser