Redaktionsbloggen

Musikalitet i överflöd med Cohens akustiska trio

Avishai Cohen Trio
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm 5 februari 2018

Basisten, kompositören och bandledaren Avishai Cohen är nästan ständigt aktuell genom skivor och turnéer med olika ensembler. Han har spelat sin musik med symfoniorkestrar, och i höstas släppte han ett temaalbum med musik inspirerad av 1970-talet, framförda av en stor grupp musiker med honom själv som sångare.

Där spelar han även elbas. Det format han jobbar mest i är dock pianotrio, och det är den som nu gör sin enda Sverigekonsert för den här turnén. Ett antal musiker har medverkat i Cohens trio genom åren, däribland Mark Giuliana och Shai Maestro, och den nuvarande gruppen består av pianisten Omri Mor och trummisen Noam David. Den här gången blir det en instrumental spelning med akustiska instrument, där Cohen håller sig till kontrabasen.

Det hela är en oerhört lekfull och bländande uppvisning i musikalitet. Mycket är uppenbart improviserat, och det märks också på hur de tre reagerar på varandras infall. Något av det mest intressanta är faktiskt Avishai Cohens minspel, inte bara under hans egna solon. Under exempelvis ett av trumsolona följer han hela tiden vad David gör, tar några steg mot trummorna och bakåt igen, studsar på stället, gungar basen fram och tillbaka, och verkar närmast förundrad.

Och det är inte att undra på, för det är inga vanliga trumsolon vi bjuds på. Många av låtarna går i udda taktarter, som 5/4, 7/4 och 11/8, och Noam David spelar dynamiskt och musikaliskt så det förslår, men lägger också in överraskningar som snabbt tvåtaktsmanglande, och smattrande spel med dubbel bastrumpedal, som vore han med i ett metalband och inte en pianotrio. I andra låtar, som Ballad for an unborn, visar han dock att han även kan spela mjukt och stillsamt med vispar. Svänger gör det hela tiden.

Cohens solon är mestadels melodifokuserade, och han visar sin känsla för vackert spel i högt läge, medan Omri Mor gärna drar iväg åt flera olika håll under samma solo. En höjdare är när han sträcker in ena handen i flygeln och dämpar strängarna för att få fram ett korthugget ljud som nästan låter elektrifierat.

Kvällen innehåller, under ordinarie set, enbart eget material av alla tre medlemmarna, med ett undantag – en fin tolkning av A child is born, i arr av Noam David. Det är även han som komponerat spelningens kanske snyggaste melodi, Alef melody, som avrundas med att piano och trummor bollar solon till varandra.

Efter den spelar Cohen ett funkigt, groovigt solostycke som glider över i staccato-introt till den lysande Seven seas. Det är en av hans snyggaste låtar, och går förstås i just sjutakt, och här pumpar dubbelkaggarna loss rejält under trumsolot. En fullständigt annorlunda version jämfört med de tidigare jag har hört, men lika ruggigt bra.

Det blir först i extranumren som Avishai Cohen tar upp sångmikrofonen, när han sjunger den ljuvligt vackra och sorgsna Alfonsina y la mar, kompad enbart på piano. Som avslutning på kvällen spelar trion en salsalåt, även den med sång på spanska, där bandledaren spelar både virveltrumma och koklocka medan Noam David håller ett hihatgroove.

Allra sist, efter ytterligare en inropning, kommer Avishai Cohen in ensam och slår sig ner vid flygeln, som han givetvis också kan spela, vilket han visar med hisnande löpningar, nästan i förbifarten. Låten vi får höra är Motherless child, kvällens enda nummer från nämnda sjuttiotalskiva, och en fin avrundning på en stark konsert.

text & bild: Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser