Lau Nau, Rönnells Antikvariat, Stockholm, tisdag 6 februari 2018
Willy Vlautin, Twang, Stockholm, onsdag 7 februari 2018
Trad.Attack!, Estfest @ Skyddsrummet, Stockholm, lördag 10 februari 2018
Ibland är intimitet det enda som duger. Här följer tre exempel, från tre väsenskilda konserter, tätt inpå varandra.
Finska Laura Naukkarinen (bilden ovan) förefaller vara extra glad och stolt över att få spela med två fantommusiker när hon nu gör ett sällsynt Sverigebesök. Denna Lau Nau Trio består av Helena Espvall på cello och Matti Bye på piano och allehanda ljudmanicker. Ja, Lau Nau själv sjunger sina sånger och spelar ömsom gitarr, ömsom vrider på rattar och effekter, samtidigt som hennes röst och ramsor ljuder likt andar som letar efter ett hem.
De tu understryker också de olika nyanserna i Lau Naus låtar; skänker extra skugga och ljus. Lau Naus berättelser förstärks och blir till korta filmiska sekvenser. Två dagar efter den intima spelningen på Rönnells Antikvariat medverkar de alla tre också när Matti Bye ger en av sina många stumfilmskonserter då Greta Garbo-klassikern Gösta Berlings saga visas på Filmhuset.
Bland bokryggarna och glasmontrarna på Rönnells är det emellertid Lau Naus musik som står i fokus. En spröd och atmosfärisk musik där skogsmörk folkmusik (något som snarast blivit en kliché i beskrivningshänseende) möter det eteriska hos Mazzy Star eller ett Cocteau Twins in dub. En vild men vilsam västanvind möter Vashti Bunyan. Som om spökena på den spindelvävsklädda, ödsliga vinden får nytt liv och sänder livgivande ljusstrålar genom springorna i taket.
Hennes två medspelare repriserar och bygger samtidigt vidare på sina insatser på albumet Poseidon, som släpptes i november och nu förlänat Lau Nau nomineringar i Finlands motsvarighet till Manifestgalan: Femmagaala. Motiverade motiveringar må jag säga.
Prisad som få är också Willy Vlautin. Och precis som Laura Naukkarinen är han en born berättare. Tidigare sjöng Willy Vlautin i kritikerfavoriterna Richmond Fontaine från Portland, Oregon. Ett americanaband som numera är upplöst men tillfälligt återuppstod för att spela in instrumentalmusik till Vlautins senaste roman Don’t skip out on me.
Några instrumentallåtar bjuds inte den entusiastiska Twang-publiken men väl ett generöst fång låtar som vävs in och ut i uppläsningen från romanen, liksom de många och mycket underhållande mellansnacken. Det är på något vis talande för Willy Vlautins gärning att han kan plocka fram en riktigt gammal låt och med lätthet föra in den inom ramen för berättelsen. Ämnen och karaktärer återkommer, fogas in likt den där omsorgsfullt tillskurna biten heltäckningsmatta som måste till för att uppdragsgivaren ska ge dig den välbehövliga lönen för allt golvläggarslit.
Willy Vlautins berättelser lockar filmmakarna och snart har filmatiseringen av Lean on Pete biopremiär. Någon i publiken frågar hur det känns att kända skådisar som Steve Buscemi och Chloë Sevigny ska gestalta hans romanfigurer, och Vlautin säger att det är fullständigt obegripligt. Samtidigt har han inte så mycket att säga till om vad gäller filmernas utformning. Hans förslag om att låta Nick Cave och Warren Ellis göra filmmusiken fick inget gehör.
Chosefritt svarar Vlautin på frågor under kvällens Q&A, som sprängs in mellan låtspelande och högläsning ur senaste romanen, som fått den svenska titeln Sviker dig aldrig när bokförlaget Bakhåll nu utgivit den på svenska. Boken handlar om den unge Horace Hopper, som är till häften vit, till hälften paiuteindian, och när en dröm om att bli proffsboxare.
Paul Westerberg, Jeff Tweedy och någon folk-country-berättare möter John Steinbeck, Barry Gifford och William Kennedy. Nordamerikanska röster om liv, lust, sorg och förlust. De möts mitt i den där korsningen där livet kör på tomgång eller där du drabbas av soppatorsk när ditt förhållande till din käresta, familj, vänner eller arbetsplats som allra minst är betjänt av det.
Bland gitarrer bakom galler och under kvarglömda vimplar från Stockholm Jazz Festival som envist hänger sig kvar runt rören i taket, står han där och sjunger och pratar. Willy Vlautin, en oansenligt ansenlig 50-årig man, likt en mindre grandios Bruce Springsteen. Vi övertygas om att det är värt att streta vidare.
Estniska folkmusiktrion Trad.Attack! har vunnit otaliga priser i hemlandet under sin femåriga existens. Trion har som uttalat mål att spela i alla jordens länder. Ett trettiotal har redan avverkats, och i helgen var det dags att inviga kulturfestivalen Estfest i Stockholm.
Trad.Attack! har en sällsam, jo, attack i sin musik. En ungdomlig fräschör och ett jävlaranamma som får mig att tänka på Garmarna eller Hedningarna när dessa varit som mest energiska. Samtidigt finns det något städat och ambassadmottagningspolerat över första halvan av deras framträdande i Skyddsrummet. Men med effektfull belysning förvandlas det forna skyddsrummet strax under Münchenbryggeriet och Fylkingen till en förnämlig och stämningsmättad festlokal. Trots att det starkaste som serveras över disk är svagdrickevarianten kvass.
Efter en städad första halvlek kommer både band och publik igång på allvar efter pausen. Sandra Vabarna sjunger och blåser i det säckpipebesläktade instrumentet torupill, vars säck traditionellt tillverkas av magen från en gråsäl. Jalmar Vabarna är en flyhänt gitarrist som understundom spelar rent perkussivt, medan Tõnu Tubli är en sjuhelsikes trummis som också får flera chanser att visa sig på styva linan denna kväll.
Materialet växlar från traditionella ramsor, som publiken verkar kunna med förbundna ögon, till något folkpoppigt inslag som kanske smakar Cranberries. Till sin hjälp tar de ofta arkivinspelningar av estnisk folkmusik som de sedan bygger vidare på med sina egna instrument.
En nykter men nyttig smakstart på Estfest, som äger rum i Stockholm till och med 18 februari med mängder av olika arrangemang. Nu finns chansen att bli intim med Estlands kultur.
text: Timo Kangas
bild: Heiko Purnhagen
