Goran Kajfes Tropiques
Stockholm Jazz Festival, Moderna Museet, 10 oktober 2026
Med ett tydligt avtryck i den svenska jazzen förblir Goran Kajfeš Tropiques en höjdpunkt väl värd att uppleva i samband med Stockholm Jazz Festival. För första gången huserar delar av festivalen på Moderna Museet, men som vi får veta i introduktionen har platsen en särskild betydelse i sammanhanget.
Här såddes nämligen frön som med tiden gav upphov till jazzfestivalens högborg Fasching. Desto mer passande därav att just Kajfeš och hans hyllade ensemble Tropiques får utgöra början på ett förhoppningsvis fortsatt samarbete. Förutsättningarna tycks goda med tanke på den fullsatta konsertsalen.
Det finns många namn, tidsperioder och genrer som kan nämnas apropå influenserna i Tropiques, som på varje album träder in i nya eror. I fokus för eftermiddagens konsert står den konstmusikaliskt präglade och vackert stråkbesatta Tell us, men också nyskrivna verk i liknande anda. Här möter Terry Riley och Steve Reich Alice Coltranes kosmiska klanger i ett spännande samspel där frijazzens kreativitet kompletterar minimalismens utforskande av upprepningens oväntade möjligheter.
Inte att förglömma är heller de svenska psykedeliska blinkningarna, där både Kajfeš sjuttiotalsdoftande rutiga skjorta och trummisen Johan Holmegards batiktröja återkallar hippie-proggens inflytande på jazzen. Tankarna förs även till hur legendaren Don Cherry satt sin prägel på såväl Tropiques som det svenska musiklandskapet i stort.
Samtidigt innefattar ljudbilden i Tropiques högst originella kvaliteter. Den som hört dem förut känner igen den cykliska uppbyggnaden med sparsmakade ansatser in i våghalsiga och euforiska klimax som utgör toppen av vad svensk jazz kan uppbåda. Konserten är uppbyggd på så vis att varje komposition flyter in i nästa, vilket förmedlar ett tacksamt helhetsintryck som speglar ensemblens hjärtefråga: en motrörelse och en motreaktion till samtidens snabbkonsumtion.
Samspelet är som alltid virtuost, men lekfullheten märks i hur Kajfeš stundtals verkar positivt överraskad av sina medspelares improvisation. Det är en förutsättning som Kajfeš, likt en häxmästare på trumpet och moog-synt, säkerligen medvetet vill förmedla till publiken; en balansakt mellan kaos och kontroll.
Mångtydigheter återfinns överallt i Tropiques artisteri. Inte minst visuellt genom juxtapositionering av flower power och pianisten Alexander Zethsons, violinisten Josefin Runsteens samt basisten Johan Berthlings mer strama svarta stil (cellisten Leo Svensson Sander utgör sett till klädsel en neutral mittpunkt). Likaså återspeglar instrumentationen tydliga kontraster i mötet mellan elektroniskt och akustiskt.
Att Tropiques glädjefyllda och tankeväckande klangfärger kan dra fullt hus ute på Moderna museet en regnig lördagseftermiddag är en hoppfull scen som även Kajfeš tar vara på i sitt avslutande tack. Fast egentligen är det inte så konstigt med tanke på både kvalitet och kontext. För med cirkeln som sluts apropå festivalens intåg på Moderna blir det påtagligt vilken stor och folkkär plats jazzen fortfarande har i svenska musikälskares hjärtan. Det är en varm tanke att ta med sig ut i den kalla höstskymningen.
Text: Gustav Lygon
