Orientexpressen
Stallet, Stockholm 7 oktober
År 1975 började några unga svenska musiker spela musik från Balkan och andra delar av östra Europa, och de gjorde det under namnet Orientexpressen. Sedan rullade det på som allra mest under 1980-talet då bandet gjorde omkring tvåhundra konserter om året vissa perioder. De har minst sagt haft en enorm påverkan på folkmusikscenen i Sverige vad gäller musik från sydöstra Europa.
Sedan tiotalet år tillbaka har bandet legat på is, men nu har de nypremiär! Och av det uppehållet märks inte ett dugg när kvintetten är tillbaka på scen, tvärtom går det ofta i högsta fart i snirkliga melodier och aviga rytmer.
Redan som andra nummer briljerar fiolspelande Owe Ronström i ett virtuost solostycke med återhållsamt komp från de andra, där han verkligen kan brodera ut. I de flesta andra låtar däremot är samspelet mellan fiolen, Ismet Lolićs dragspel och Dan Lundbergs klarinett och flöjter extremt tajt när de växlar mellan unisona melodier, stämmor och att bolla fraser mellan sig, ofta i riktigt högt tempo och med en hel del drillar. Samtidigt pumpar Bo Nordenfelts kontrabas på med stråken på taktslagen och Anders Sjöbergs gitarr i baktakt och skapar en kraftfull, stadig grund för solisterna.
Bandet kastar sig lekande lätt mellan taktarter, stämningar och länder. Efter en serbisk kolo följer en grekisk sirto, tvåtakt avlöses av elvatakt, instrumentala danslåtar varvas med sånger där en av bandets mångåriga gäster, Zlatko Jevremović, står för smäktande, vibratomättade framträdanden. I en bosnisk sevdalinka, en kärlekssång, ser han djupt berörd ut långt innan han ens börjar sjunga, så inlevelsen finns definitivt där.
Och så plötsligt dyker bandet in i ett jazzigt sväng i Istanbul (not Constantinople), sjungen i stämmor av fyra av medlemmarna. För varför inte?
Efter en timmes konsert fortsätter kvällen med många låtar till, nu till dans. Uppenbarligen har Orientexpressen fått rejäl fart under hjulen igen, och nästa station är Malmö den 22 oktober. Vi får hoppas att resan fortsätter efter det.
text: Rasmus Klockljung
