Carl Bagge Innertrio
ABF-huset, Stockholm, 17 november 2026
Tisdag kväll i november. Strax före sju. Ett par grader i luften. Inne på ABF-huset på Sveavägen 41 stänger fiket snart. Allt det andra är redan stängt. Toaletterna. Salarna med namn som Katasalen. Palmesalen. Statsrådsrummet. Tvärs över gatan pågår regeringsbildning. Kanske.
Nästan på dagen för 58 år sedan dog Jan Johansson i en bilolycka på väg till Arlanda. På väg till en konsert i Jönköping. 37 år gammal tystnade en av våra största jazzmusiker. Pianisten som öppnade en egen filial i musiken. Som band ihop folkmusiken, visorna med det amerikanska. Monk, Evans, Ellington.
Jan Johanssons porträtt hänger bland de andra stjärnorna som alla spelade på Gyllene Cirkeln, klubben på Sveavägen 41 som var med och bar jazzens transformation från dans till konstform. Visst var de fler som hade händerna i den bördiga folkmusikmyllan. Bengt Hallberg, Bengt-Arne Wallin.
Men klarast i dimman lyste Johanssons lykta. Och den här gudsförgätna novemberkvällen svävar Johanssons ande över oss. Det är releasefest på kolsyrat vatten och syltkakor för Prisma, Carl Bagge Innertrios bländande friska, roliga och vemodiga omtag på Johanssons låtar.
I händerna på Bagge, basisten Niklas Fernqvist och trumslagare Daniel Fredriksson frammanas en musik som är unik. Från Johanssons soloskivor, från arbetet med Radiojazzgruppen, från Jazz på ungerska och boxen Musik genom fyra sekler, den senare en klenod som likt ett Shangri-La stått emot tidens tand.
Det strös pärlor över oss. Blues i dimma. Stolt Karin getepiga. Det vore synd att dö än förs i högt boptempo. Och i Bara en flicka tar Fernqvist över Johanssons introspel med ett stråkspel som får pustan att vibrera under fötterna.
Det är sannerligen ingen tribute-trio som ödmjukt tar sig an Johanssons sekler. Bagges och Fernqvists arrangemang lägger sig nära intill men ändå på vördsamt avstånd, delvis för att täcka upp för den ungerska originalplattans Svend Asmussen och Rune Gustafsson. Och det gör man ju inte bara i en handvändning. Det vet Calles mannar som med lätthet hittar sin egen kursriktning.
Carl Bagge har varit nere i Sveriges Radios arkiv och hittat originalpartitur. Reducerat ett arr för radiogruppen till trioformat i Mobil III. Han verkar lika lätt i diskantdrillar som i det skevande Monkska drag som också var Johanssons. Vid sidan av det skitiga bluesspelet och det infernaliskt vackra skimrande.
Fernqvist har jobbat många dagar för att hitta Johanssons ackordfärgningar i Innertrio. Ibland spelar han mer åt Charlie Haden än åt Georg Riedel. Fredriksson varvar stockar med klubbor, vispar och händer. I extranumret, och den enda låt man gör från Jazz på svenska, Gånglek från Älvdalen, tar han ett par varv runt duon och sätter sig sedan och lyfter på känt maner fram melodi och komplinjer. Kvällen i Cirkelns närhet blir en mycket värdig och länge emotsedd näve Johansson klädd i ny skrud med bevarade drag. En kulturgärning och en hommage till en av våra allra största.
Magnus Östnäs









