Skivrecension

Vinterstemmer
Dansk modernism med allsång

Jacob Anderskov

Vinterstemmer

Skivbolag: ILK Music
Format: LP/CD/DL
Recenserad av: Leif Carlsson
Publicerad: 20 nov 2026

Detta är en del av, eller kanske en följd av, forskningsprojektet ”Genklangen fra den væltede fjerde væg”. Det handlar om att riva den ”fjärde väggen”, den mellan de professionella musikerna på scenen och publiken i salongen, genom att sammanföra samtidsmusik med gemensam folklig allsång. 

Danmarks mest spridda och mest kända sångbok heter Højskolesangbogen och är utgiven av den danska folkhögskolerörelsen. Den utkom första gången 1894, och den nittonde upplagan från 2020 innehåller en blandning av folkvisor, visor, psalmer och modernare popsånger, Grundtvig, H C Andersen och Kim Larsen. 

Här handlar det om vintersånger. Inspelningen är gjord live med publik den 3 februari 2024. Medverkar gör en kvintett bestående av Jacob Anderskov (idé, arrangemang och piano), Kasper Tranberg (trumpet), Maria Laurette Friis (sång och diverse effekter), Jakob Munch (sång och tuba), Jakob Høyer (trummor och diverse effekter), och så publiken med sång. Fyra stycken på mellan nio och tretton minuter får vi höra. 

Musiken kommer hela tiden stilla, rör sig försiktigt, känner sig fram, och rör sig runt och i närheten av de (antar jag) välkända melodierna, prövar en ny vinkel. Trumpeten spetsar anrättningen med såväl höga heta klanger som mjuka varma, mest påtagligt i inledande Spurven sidder stum bag kvist.

Trummorna hamrar och höjer tempen som tydligast i Sne, och där hittar också tuban sina djupaste toner. Kvintettens röster och effekter är det som klingar mest ”nutida”. Anderskovs pianospel hörs mest hela tiden, glimmar följsamt och glest, såväl klart som tungt, varken provocerande eller utstickande. Omfamnande är nog närmast. Publiken kommer in naturligt med de kända melodierna, i ganska korta sånginsatser.

Gruppen tar alltså en känd dansk sång, spjälkar stilla och eftertänksamt melodi och uppbyggnad och ut klingar ett slags abstrakt version som lutar åt modern jazz, i närheten av något relativt melodiskt nutida. Publiken/kören kommer in och liksom återför melodin till det mer välbekanta, ursprungliga.

I avslutande I skovens dybe stille ro hävdar kören kraftfullt att det är just de som befinner sig i skogens djupa frid och får för första gången ta åt sig så mycket som halva låt-tiden. Till slut avstannar verksamheterna ledda av pianots allra djupaste klanger, som klingar allt långsammare, och så förlösningen, applåderna. En trivsam avslutning och nog ingen dum idé det hela, en brobyggare kan det vara.


Fler recensioner

Annonser