Jason Moran
Stockholm Jazz Festival, Kulturhuset Stadsteatern, 17 oktober 2026
Keith Jarrett fick en gång frågan vad som inspirerade honom till att börja spela de kvällslånga improviserade solopiano-konserterna. ”Vansinne”, svarade han.
Vansinnet, det kreativa och fantasin har Jarrett och den Texasfödde Harlembon Jason Moran gemensamt. Grunden och målet skiljer. Där Jarrett går ut blank och följer impulser, har Jason Moran en tydlig plan. Moran går i dialog med en given struktur, en dekonstruktion som i processen frigör fragment och långa kommenterande stycken förborgade i det redan skrivna.
I Ellingtons fall kan det kännas närmast blasfemiskt, men det Jason Moran plockar fram ur Sir Duke är en av de vackraste hyllningarna till det närmast omedvetna i Ellingtons musik. En fantasi väckt av en av jazzhistoriens mest inflytelserika pianister, kompositörer och bandledare.
Är det möjligt? Konserten på Stockholms jazzfestival ger ett rungande svar. Ja!
Ur askan av pianister som James P Johnson, Fats Waller och Thelonious Monk kliver den naturaliserade Harlem-sonen Jason Moran fram med som en av vår tids mest relevanta.
Han går ut i oktoberkvällen, det svarta, fyrgradiga försteget till vinternatten, och gör som han vill med instrumentet, han får Steinway-flygeln att låta som ett sönderbankat stående piano i en bar i Harlem, som en stenkross i Ruhrområdet eller en som skinande konsertflygel på Kennedy Center.
Efter egna hymnen Means, som han fogar ihop med Reflections in D och I’ve got it bad (and that ain’t good), kastar han sig rakt in i Ellington och Bubber Mileys Black and tan fantasy från 1927.
Han öppnar i ett muller i de låga registren, i en svepande rörelse tar han med sig alla de själar som en gång bebott och besökt Cotton Club under Ellington-eran. Accentuerar den lite struttiga löjligheten i mellandelens durelegans, går över i uppbruten stridesyntax och förvandlar hela stycket till stoft, i svart och vitt brus som söker sig in i jordens all sprickor, likt en vansinnig demiurg trött på sitt verk eller det människorna gjort med det.
Moran maler ner Ellington till minsta beståndsdelar i sökandet efter födelseögonblickets kärna eller upplösandet av det allmänneliga förnuftet i ett moln av sorg och aminosyror.
Och plötsligt faller allt på plats. Melodifragment i drillar över ett nymornat änge innan han på Ellington-maner avslutar med de inledande tonerna av Chopins dödsmarsch, Marche Funèbre, Pianosonata nr 2 i B-moll, opus 35.
Det är starkt, brutalt och svidande vackert.
Och likt Ellington har Moran mer än musik på sin agenda. Utöver undersökningen av de röster som sällan anses kunna föra dialog med varandra, lyfter han fram dem och ställer frågan vem som har rätt till denna kreativa fantasi i dagens samhälle? Och här med udden riktad mot hans eget samhälle som låter en ideologisk kulturkamp stänga en sådan avgörande institution som Kennedy Center, den kulturella mötesplatsen och den spelplats där hans solokonserter över Ellington föddes 2024. Han har tvekat att spela in dem. Som tur var ändrade han sig. Nu finns hans Ellington-tolkningar i en inspelning släppt tidigare i år. Det är något av det starkaste, mest brutala, mest hoppingivande och det vackraste du kan höra 2026.
I hörsalen på Kulturhuset rör sig Moran från ett konstmusikaliskt intellektualiserande till det vardagliga tilltal där han går i dialog med publiken och låter oss få vara med i rytmiskt fingerknäppande. Han talar som han spelar, i en ton blåser han bort fjärde väggen och avståndet mellan scen och publik. I Ellingtons Melancholia låtar han Steinway-flygelns hela stränglängd förlängas ut över rummet och in i världen utanför. I Billy Strayhorns Lotus blossum låter han upplösta ackordfragment hänga kvar som ett flor, en ny horisont för melodin att sikta mot.
Det finns så mycket mer att säga. Men Jason Moran säger allt. Och ändå har vi all denna musik, Morans och Ellingtons kvar att drömma kring. I Jason Morans Ellington-värld, där fantasin är verklig.
Magnus Östnäs
