Shabaka
Stockholm Jazz Festival, Kulturhuset Stadsteatern 14 oktober 2026
Shabaka Hutchings är sedan länge en centralfigur inom brittisk jazz, inte minst i London, och har varit med i band som Sons of Kemet och The Comet Is Coming – innovativa grupper som satte groove i centrum och där hans saxofonspel ofta handlade om riff och rytmer snarare än melodier.
För några år sedan lade han ner banden och valde att istället fokusera på egna utgåvor, med sitt förnamn som artistnamn, där allt från harpa till hans eget rappande förekommer. Saxofonen byttes ut mot flöjter av olika slag, för att ganska nyligen komma tillbaka.
När Shabaka nu besöker Stockholm är det i duoformat tillsammans med trummisen Austin Williamson. På scenen finns ett bord där det ligger en mängd flöjter, men det första Shabaka gör när han kommit in på scenen och ställt ner tenorsaxen på golvet är att öppna ett fodral och packa upp … ännu fler flöjter. Totalt har han omkring femton stycken i olika storlekar och tonarter, många gjorda i bambu, andra i metall. Inte en enda är försedd med klaffar, samtliga har enbart fingerhål.
Det hela börjar lugnt och stilla. Williamson spelar med mjuka klubbor på pukorna, medan Shabaka blåser i en bambuflöjt. Det visar sig vara början på en sjuttio minuter lång resa där de helt utan uppehåll färdas genom ett stort antal avsnitt – hur mycket som är komponerat och vad som är improviserat är svårt att veta – där de ständigt växlar uttryck, instrument och intensitet. Det låter ofta som betydligt större än en duo, för Shabaka tar gärna hjälp av elektronik för att dels spela upp förinspelade stämmor, dels i realtid bearbeta både dessa och det som spelas på scenen. Ibland använder han den dessutom som en synt, där han med pekfingrarna spelar tunga basgångar eller riff.
Dessa elektroniska inslag ligger ofta i botten medan duon spelar, ibland låter det som ett helt gäng flöjter som spelar enkla stämmor som loopas, andra gånger är det bastoner, någon gång hörs en marimba, och ibland förvandlas Williamsons trumspel till långa, diffusa klanger som får utgöra bakgrund till ett trumsolo. Shabaka själv växlar instrument mellan sax och olika flöjter inför varje nytt stycke.
Det är onekligen ett sätt att tänja på både duoformatet och musiken i sig. Några gånger blir övergångarna ganska abrupta, men ofta glider de ganska sömlöst in i nästa del. Williamsons trumspel kan vara fritt och sakna taktart den ena stunden, för att andra gånger övergå till ett intensivt groove med en dundrande bastrumma, och Shabaka kan pendla från mjukt flöjtspel till en hetsig tenorsax som sprutar ur sig långa, brötiga tonflöden.
Här och där låter han elektroniken blippa och brumma, medan trummisen då och då plockar upp en mängd bjällror och rassel. Vid något tillfälle påminner Shabakas korthuggna, rytmiska saxofonfraser och Williamsons tydliga beat om Sons of Kemets stil, men det är enbart kortvarigt.
Så, plötsligt, backar Shabaka från flöjtmikrofonen, trycker på en knapp på elektroniken, och allt blir tyst. Efter applåderna berättar han att musiken de spelat är ”in progress”, som han tycker att musik alltid ska vara eftersom även livet är det. Nästa gång lär det alltså låta annorlunda.
Extranumret avrundas, precis som konserten inleddes, akustiskt, med mjukt fingerspel på trummorna och med Shabaka spelande ett slags bordunförsedd basflöjt som han hanterar med hjälp av cirkelandning. Lugnt och stilla, och sedan är det slut.
Text: Rasmus Klockljung
Bilder: Anna Drvnik
