Oum
Stockholm Jazz Festival, Folkoperan, 13 oktober 2026
Med den rika, unika rösten som rumsuppfyllande element intar marockanska sångerskan Oum Folkoperans stora scen till minimalistiskt komp av handtrumman bendir. Den koncentrerade närvaron behåller hon genom hela den närmare två timmar långa konserten där publiken fyller i på rätt ställen, svarar an och sjunger med.
48-åriga Oum El Ghaït Benessahraoui är född i Casablanca och uppvuxen i Marrakesh. Genom sin karriär, med genombrottskivan Soul of Morocco från 2013, har hon skapat en egen musik mellan den marockanska traditionen, jazzen och soulen utan att riktigt låta sig placeras i någon enskild genre. Den här kvällen på Stockholms jazzfestival ägnas åt den nya skivan Dialddar, som är både mer avskalad och samtidigt tyngre förankrad i hennes sahraviska rötter, i Marockos gnawatradition och den traditionella ökenmusiken, hassani.
Det är vokaldrivet med slagverk och Marshall-förstärkt oud i botten och trots att min darija, den marockanska arabiskan, är obefintlig, går känslan, värmen och berättandet hela vägen fram. Dialddar betyder ”hemmagjord” berättar Oum för den i stort sett utsålda salongen och introducerar låten Lalla som en hyllning till systerskapet och till den kvinnliga kraften.
Slagverkaren Amar Chaouis mästerliga och dialogiska spel tillsammans med det enda ackordinstrumentet oud lägger ett meditativt driv där Oums och körsångerskan Ayda Benslimanes röster och rytmiska vokalanvändning stöds och interfolieras av trumpetaren Camille Passeri vars sound gränsar till det marockanska bleckblåset nafir.
Det är en vibrerande, koncentrerad konsert i minimalistiskt klädnad där varje musiker skickar in så mycket kondenserad kraft in i väven att den med vilket taktslag som helst kan lätta från dess jorddämda ursprung. Och gör det. Publiken kan sin Oum, stämmer upp i kvillrande rop, klappar komplexa rytmer och ropar efter hennes stora hit Lik, från Soul of Morocco. Och när danslåtar som Hakka driver igång önskar man sig ett dansgolv istället för Folkoperans välstoppade stolar.
I slutet av konserten sätter hon sig ned tillsammans med orkestern och bjuder in till en sångsittning, ”som vi brukade göra när vi var unga, vi satt framför våra hus hela kvällarna och bytte sånger med varandra.” Och så gör hon den efterfrågade låten Lik. Hennes röst likt en passadvind. Exklusiv. Explosiv. Elegant. Då är vi redan besegrade av mästerskapet hos Oum.
Text: Magnus Östnäs
Bilder: Anna Drvnik
