Nana Rashid
Stockholm Jazz Festival, Fasching, 11 oktober 2026
Nana Rashid är ett av de stora nya namnen i dansk jazz. Kritikerna har tagit fram sina rymligaste hinkar när de öst beröm över henne, såväl i Danmark som internationellt. Hittills har hon bara släppt en fullängdskiva men nya New ways to pray, producerad av legendariske Larry Klein (med Joni Mitchell och Herbie Hancock på cv:t), sägs vara på gång inom kort.
På söndagen återvände hon till Faschings scen för en konsert som ingår i Stockholms jazzfestival. Redan i första låten inser man att hon är en av de där stora begåvningarna som inte kommer fram särskilt ofta, någon som äger enorma tekniska resurser men ändå underordnar dem det personliga uttrycket.
Inte för inte har hon jämförts med storheter som Radka Toneff och Nina Simone. Att hon faktiskt påminner lite om båda i sättet att sjunga säger något om hur mångsidig hon är. Hon kan låta förtvivlat skör och sårbar i en fras och stolt och urstark i nästa och få bägge uttrycken att låta som som ingivelser i själva ögonblicket.
Till Fasching har Rashid en oerhört fin trio med sig: Benjamin Nørholm Jacobsen (piano), Lasse Jacobsen (trummor) och Martin Brunbjerg Rasmussen (bas). Alla tre drar sina vässade och väl avvägda strån till den gemensamma stacken. Alla briljerar i konsten att spela tillräckligt lite på sina instrument för att helheten ska låta perfekt. Jacobsen imponerar kanske mest på sina trummor. Ständigt innovativ använder han sitt trumset för att måla musiken med klanger från cymbaler och pukor på oväntade ställen.
Rashid tycks uppskatta trions musik lika mycket som vi i publiken. Flera gånger väntar hon in groovet och inte förrän det känns helt rätt går hon fram till mikrofonen och börjar sångdelen.
Nana Rashid är en berättande sångerska. Att texterna är viktiga för henne märker man på hennes sätt att framföra sångerna. Hon tycker om att förklara teman och problemställningar i sina låtar, att till exempel att Mother, Father handlar om hur det är i att växa upp i Danmark med föräldrar från Oman och Zanzibar.
Därför var det synd att de många och långa mellansnacken framfördes på gemytlig danska. Jag hade verkligen velat förstå mer än de vaga konturer jag greppade. Och jag anar att problemet inte bara var mitt. Att danskar litar på att vi svenskar generellt förstår dem bättre än vad vi gör är inget nytt problem.
Mot slutet fick Rashid alla i publiken att sjunga allsång och det såg ut som att hon gav oss godkänt. Konserten avslutades sedan aningen plötsligt utan tal om extranummer. Men jag tror att de allra flesta av oss i publiken gick hem mer än nöjda utan att Nana Rachid tagit sitt personbästa just denna kväll. Så otroligt bra är hon.
Text & bilder: Anders Pihl
