Christian Gabel / 1900
Stockholm Jazz Festival, Stockholms Konserthus, fredag 9 oktober
Nu är Stockholm Jazz Festival 2026 igång och traditionsenligt startade man med en storslagen öppningskonsert. Ända sedan festivalen bytte årstid 2012 har man inlett programmet med något alldeles extra. Så också i år. Nu valde man att börja med det hyllade audiovisuella projektet 1900 som igår gjorde sin sista konsert någonsin på Konserthuset.
Bakom namnet 1900 finns kompositören, ljudkonstnären och musikern Christian Gabel vars föreställningar med 1900-talet som tema har framförts på bland annat Dramaten och fått recensenterna att gång på gång plocka fram sina allra högsta betyg. Jag hade själv inte upplevt någon 1900-konsert förut och satte mig full av förväntan tillrätta på Konserthuset.
Främst på scenen står en stor genomskinlig skärm för videoprojektioner och längst bak i scenrummet ännu en skärm, vilket ger möjlighet till två olika men simultana videoflöden. Mellan skärmarna befinner sig musikerna Christian Gabel, Andreas Söderström, Emma Augustsson, Ellen Pettersson, Dennis Egberth och Pelle Ossler. De flesta av dem byter ut sina instrument under konsertens gång. Piano, gitarr, cello, trumpet och slagverk kombineras med olika elektroniska keyboards och moduler.
Tidigare har jag haft svårt att gå igång på Christian Gabels ganska stillastående kompositioner när jag lyssnat hemma. Jag har inte fattat hyllningskören som sett 1900 som något exceptionellt och mest hört ett slags angenäm och lågmäld indierock, som visserligen etablerar stämningslägen men stannar där.
Men nu, uppförda live med riktiga musiker och till föreställningens magiskt bra och konstnärligt vassa videokollage, faller allt med Gabels låtar på plats. Det är till dessa virvlande och suggestiva bildkavalkader som musiken lyfter och får sin verkliga mening.
Det är också nu man förstår musikens ovilja att röra sig för mycket, allt annat är ju i rörelse och det är musiken som binder ihop och stadgar bilderna på ett ypperligt sätt.
En stor del av 1900-talet passerar på skärmarna. Arbetarkamp, konstens framsteg, världskrigens sönderbombade städer, högt seglande luftskepp, vattenbaletter i Esther Williams-filmer, allt flimrar förbi. Jag blir lite förvånad över tankekategorin, att se 1900-talet som ett samlat begrepp, men inser att det är jag som är gammal. För människor under fyrtio är det mer naturligt att tänka så.
Musikaliskt arbetar Gabel med relativt sparsmakade medel. Ofta är utgångspunkten en enkel ackordföljd. Men denna struktur kläs sedan i lager på lager med fler instrument och skiktas med subtila elektroniska ljud och samplingar av knaster, brus och filmkonversationer tills det hela börjar skimra utan att enkelheten förloras.
Sista konserten med 1900 någonsin alltså, så är det sagt. Av jublet efter föreställningen att döma vore det närmast ologiskt om projektet inte får någon form av uppföljning. Vi får hoppas att Christian Gabel hittar nya anledningar till fler hypnotiska föreställningar i samma anda.
Text & bild: Anders Pihl
