A Hawk And A Hacksaw
Larry’s Corner, Stockholm 30 augusti 2026
I drygt tjugo år har Jeremy Barnes och Heather Trost spelat tillsammans under namnet A Hawk And A Hacksaw. De kommer från New Mexico i USA, men musiken är från helt andra platser. De hämtar traditionella folkmelodier från olika länder i sydöstra Europa men skriver också egna, och när duon nu avslutar ett par veckors Sverigeturné är det inför några dussin människor inklämda i ett litet rum bakom bok- och skivbutiken Larry’s Corner i Stockholm.
Det är trångt och varmt och känns helt rätt att nästan hela publiken är på sin höjd ett par meter ifrån de båda musikerna, och då och då stannar någon förbipasserande till vid fönstret precis bakom duon och kikar förvånat in. Än mer överraskade blir de när Barnes vänder sig om och glatt vinkar åt dem att komma in.
Jeremy Barnes inleder konserten med ett fritt solo på hackbrädet santur, men efter den efterföljande låten byter han till dragspel och håller sig till det under resten av kvällen. Violinisten Trost är den som huvudsakligen står för melodispelet medan dragspelet pumpar ut åttondelar med ett mäktigt tryck. Duon kastar sig mellan en rad olika taktarter och låtarna blixtrar fram i ett ofta hisnande tempo, inte minst i de bulgariskt inspirerade. En vacker vals bryter av öset, liksom kvällens enda sång, en traditionell rebetiko som Heather Trost sjunger på grekiska.
På sina skivor har A Hawk And A Hacksaw ett stort antal gästmusiker, och både Trost och Barnes spelar dessutom en rad olika instrument. På denna turné håller de sig däremot enbart till de redan nämnda, men får ändå upp en rejäl volym och det händer helt tiden mycket i arrangemangen.
Smattrande låtar i snabb sju-åttondelstakt turas om med pulserande rumänsk tvåtakt, och faktiskt lyckas Trost få publiken att klappa med på rätt ställen i en långsam låt i nio fjärdedelar. Det är ekvilibristiskt spelat, inte minst när fiolen härmar en lärka i extranumret. Samtidigt drar sig duon inte för att låta betydligt mer avigt, som när Heather Trost använder knepet att dra i en tråd fäst vid en fiolsträng och få fram ett rått knarrande ljud där det precis går att uttyda melodin.
Det här lilla, intima formatet passar duons musik utmärkt, och det är verkligen en ynnest för de få åhörare som får plats att det finns ställen som arrangerar spelningar på det här sättet och artister som väljer att spela där.
Text: Rasmus Klockljung
Bilder: Anna Drvnik










