Jesper Thorn

Mycket i recensionen av Jesper Thorns förra skiva Dragør i Lira #1 2024 stämmer även på denna, dovt mättad av klanger som den är. Maj Berit Guassora, trumpet och flygelhorn, ersätter Tobias Wiklund, Cecilie Stranges lågmälda tenorsax och Andreas Bernitt på fiol och altfiol är kvar, liksom den utmärkta Marc Méan på piano och försiktig elektronik, och så Jesper Thorn på kompositioner, kontrabas och mer försiktig elektronik. Ett väl sammansatt band, som är införstått med idéerna bakom, om man dömer av resultatet.

I Run springer basen runt bland de för övrigt lågmälda klangerna för att väcka oss. Här och var uppstår dissonanser mitt i det rofyllda. Thorn vill, åtminstone för en stund, skapa en skyddad plats i en orolig värld, utan att blunda för omgivningen. Stilleben tar ett djupt andetag och höjer rösten och sätter trots titeln musiken i rörelse. Med en stillsam bestämdhet klingar den mer avskalade Recover, och den avslutande Shimmering (for MM) hoppas på en ljusning.