Anna Högberg Attack

Det har gått fem år sedan Anna Högberg Attack kom med förra albumet Lena, som jag skrev om i Liras vårnummer 2020 och då avslutade med orden ”storartad musik som det är omöjligt att inte låta sig hänryckas och berusas av.” 

Efter ett långt tidsmässigt tomrum är Attacken nu äntligen tillbaka igen, och den här gången i ett större format. Totalt tolv musiker, där Högberg och Elin Forkelid hanterar alt- respektive tenorsax, Niklas Barnö trumpet, Maria Bertel trombon, Per Åke Holmlander tuba, Alex Zethson piano, Finn Loxbo gitarr och såg, Gus Loxbo bas och såg, Kansan Zetterberg bas, Dennis Egberth och Anton Jonsson trummor och Dieb13 (Dieter Kovačič) turntables.

Albumet är en svit skriven till minne av Anna Högbergs far, vars bild från i unga år också pryder omslaget, och är indelad i fem tätt sammankopplade delar som alla är bärare av ett unikt tonspråk. Det inledande, dryga elva minuter långa titelspåret börjar med det bubblande ljudet från Högbergs saxmunstycke och Zethson knäppande på pianosträngar innan ödesmättade klanger från en annan värld växer fram – och sakta övergår i ett ljudlandskap som skickar tankarna till vad som skulle kunna vara ett brutalt luftangrepp. Övergången till stycket Inte ensam sker försiktigt och landar i en vacker melodi som står i total kontrast mot inledningen.

Andra sidan på skivan inleds abstrakt med Gnistran, där Finn och Gus Loxbos spel på sågar svävar som vore det en theremin i ljudrummet innan musiken i övergången till Hematopoesi får en mer distinkt karaktär och puls med Högbergs uttrycksfulla sax och Barnös ettriga trumpet som hållpunkter. Skivan avslutas lika abrupt som kärnfullt med det korta stycket Emlodi, och utan minsta tvekan står det klart att Ensamseglaren är ett av de mest spännande och särpräglade album jag hört på mycket länge.