
Angles 11
Tell them it’s the sound of freedom
Skivbolag: Fundacja SłuchajFormat: CD/DL
Recenserad av: Peter Bornemar
Publicerad: 21 nov 2025
Jag räknar till tio tidigare album med gruppen Angles, inklusive fjolårets mäktiga jazzopera The death of Kalypso. På nya albumet, utgivet på ett polskt skivbolag och inspelat i Stockholm redan våren 2022, har saxofonisten och ledaren Martin Küchen samlat elva prominenta musiker för att framföra musik med så många bottnar och lager att man känner sig behagligt omtumlad.
Förutom Küchen själv på sopran- och tenorsax finns här Eirik Hegdal på alt- och barytonsax, Mattias Ståhl på vibrafon, Josefin Runsteen på elektrisk fiol, Susana Santos Silva och Magnus Broo på trumpeter, Alex Zethson på Fender Rhodes och Juno 106, Johan Berthling på bas och inte mindre än tre trumslagare i form av Konrad Agnas, Michaela Antalova och Kjell Nordeson.
Albumet innehåller tre längre kompositioner, alla skrivna av Küchen, som är rejält väsensskilda – inte bara sinsemellan utan även var och en för sig. Det inledande titelspåret börjar med klaviaturer, bas och trummor i en lunkande rytm varefter elförstärkt fiol och saxofon dyker upp och börjar gnida sig mot varandra där en puttrande trumpet kommer in och hela gänget sedan faller in med ett svepande melodisjok i moll som öppnar upp för solon från bas och vibrafon innan allt sedan utmynnar i en stillhet som tycks vänta på ett svar från något håll. Som om något från Black Jazz-katalogen blandats med Carla Bley och Charlie Hadens Liberation Music Orchestra och fått ett stänk av Ravels Bolero.
Det efterföljande stycket A night in Schwabistan är med sin suggestiva puls och sina färgstänk från såväl etiopisk jazz som klezmermusik den mest extroverta kompositionen på albumet, och kunde gärna fått pågå ännu lite längre än de dryga tio minuter det handlar om här. Zethsons analoga syntspel (på Juno 106) seglar länge oroväckande över den brasstyngda inledningen, där en ettrig altsax sedermera lockar fram ett hårdsvängande rus som slutar abrupt.
Avslutande Young blood transfusion är ett kraft- och lidelsefullt stycke av närmast episk karaktär, där musiken vindlar sig fram på vägar som Chris McGregor’s Brotherhood of Breath kunde tagit om de vågat eller Ellington vid tiden för Black and tan fantasy valt om han anat vad som komma skulle ett sekel senare. Slagverk, elektrisk fiol och vibrafon har inledningsvis tunga roller i musiken, som efter dryga tio minuter blir till en dialog mellan massiva slagverk och en vresig trumpet innan musiken övergår i en kraft- och lidelsefull final som skulle lockat Fela Anikulapo Kuti att delta i om han hade varit i livet.
Märgfullt så det förslår, och sällan har knappa 38 minuter känts så matnyttiga som på detta finfina album.








