Marc Ribot

Dela den här recensionen:

Genreöverskridande New Jersey-gitarristen Marc Ribot har utforskat allt från frijazz till klezmer och hardcore men är kanske mest känd som Tom Waits vapendragare i den dekonstruerade americana som Waits koncipierade med Rain dogs från 1985 och vidare in i Frank’s wild years, Big time och Mule variations. 

Nu kommer Ribot med egna plattan Map of a blue city med låtar från egna katalogen. Titellåten är en hyllning till hans dotter som för länge sedan tecknade en helt blå karta. ”Nej pappa”, sade hon när han berömde den blå kartan, ”det är en karta över en blå stad.” 

Map of a blue city är ett eftertänksamt och närmast testamentligt album tryfferad med tuffa sanningar och kyliga observationer toppad med Carter Familys When the world’s on fire med Ribots ensamma gitarr och röst. Jag tänker stundtals på Neil Young, stundtals på Dylans Not dark yet med raderna: ”It’s not dark, but it’s getting there.” Och på den sena Dylan-plattan Time out of mind som gavs ut för snart trettio år sedan, ett andra gyllene möte mellan två vitt skilda inspelningstemperament: Dylans och producenten Daniel Lanois. ”It’s getting there”, den eufemismen skriver Marc Ribot under på. Det här är bra men inte Time out of mind.