Michael Eriksson & Kalaskapellet

Västgötske violinisten Michael Eriksson begår med sin skivdebut ett kardinalfel, om än generöst, när det gäller folkmusikutgivning: låtarna är för många, kanske även för spretiga vilket mest beror på ett elpiano som känns lite främmande, något som några bleckblåsinstrument inte gör. 

Å andra sidan är detta inte endast ett musikalbum, det är även en självbiografi och vi får i en lång och innehållsrik text i albumets konvolut veta det mesta om musiken, och vad som inspirerat till både den och Erikssons liv som medmänniska och fiolspelman. Bland de stora inspiratörerna bör nämnas naturen i violinistens närmiljö, fåglar hörs både här och där i inspelningen, samt Delsbostämman som en gång fick fart på Michael Erikssons fiolspel. 

Viktiga för detta är också, och har varit, skivans medmusiker, basisten Per Oldberg, klaviaturspelaren och blåsaren Björn Restin och sist men inte minst småländska sångerskan och violinisten med mera Sabina Henriksson. 

Bandets namn antyder att detta är fyra musiker som ofta spelat på fester, det tyder även det för det mesta dansvänliga kompet till Michael Erikssons osedvanligt genomtänkta kompositioner och vackra fiolspel på, trots att mycket har en trolsk och ofta eftertänksam ton. Här och där ingår recitation av Erikssons texter och det tillhör inte det spretiga, utan det som utgör den naturlyriska röda tråden som håller ihop albumet, trots tango och elpiano.