Béla Fleck

George Gershwins klassikerverk Rhapsody in blue fyller inte mindre än 100 år i år, räknat från uruppförandet i februari 1924. Rubriken den kvällen var ”Ett experiment i modern musik” – något som helt klart föll väl ut. Verket var banbrytande för sitt sätt att väva in jazzharmonik i den klassiska musiken: då var det något helt nytt, men nu har stycket kommit att bli en odödlig klassiker.

Till kategorin ”banbrytande klassiker” kan man nog utan problem föra stora delar av banjoinnovatören Béla Flecks gärning. Under sin karriär har han tagit sig an alla möjliga genrer och sammanhang, där hans huvudinstrument ofta varit ett oväntat inslag. Detta hans senaste album, som delar namn med Gershwins klassiker från 1924, är inget undantag – där tolkar Fleck rapsodin på ett par olika sätt. 

Trots att Fleck gör två nyskapande variationer – Rhapsody in Blue(grass) respektive Blue(s) – blir jag mest fascinerad av hans banjospel på spåret där han får sällskap av Virginia Symphony Orchestra. De framför rapsodin i sin originalorkestrering, men med undantaget att pianostämman är omskriven för Flecks banjo. Än en gång har han lyckats göra något nyskapande och traditionsförankrat på samma gång.