Muriel Grossmann

Dela den här recensionen:

Saxofonisten Muriel Grossmann är verkligen full av musik som måste ut. Hennes trettonde utgåva i eget namn sedan 2008 är ett nittio minuter långt dubbelalbum med endast sju låtar, där den inledande är nära 22 minuter och de övriga är drygt tio. Ändå känns det inte som att ett enda spår är tillnärmelsevis så långt, tvärtom blir jag nästan förvånad när de tar slut.

Kvartetten kan verkligen konsten att falla in i ett groove, och i flera låtar dröjer det någon minut eller två innan saxen kommer in. Både bandledaren, gitarristen Radomir Milojkovic och Hammondorganisten Abel Boquera tar många mäktiga solon, och trummisen Uros Stamenkovic svänger något kopiöst men kan också nöta på med avskalad exakthet, som i virvelsargspelet som inleder hela skivan. Dessutom är Boqueras orgelbasriff kraftfulla och ger en välbehövlig tyngd.

Grossmann spelar tenor-, alt- och sopransax men även en mängd andra instrument. Flöjter dyker upp här och där, en indisk tambura och ett harmonium skymtar förbi, och hon lägger skramlande koklockor i All heart. Skivan är full av snygga detaljer i arrangemangen, inte minst den läckra slidegitarren i titelspåret, och Grossmanns melodier är riktigt starka