Ojkos

Dela den här recensionen:

I norska Ojkos turas medlemmarna om att komponera, och den här gången är det trombonisten Andreas Rotevatn som samlat sina minst sagt blandade influenser som grund för ett album. I pressutskicket nämns bland annat barock- och renässansmusik, Igor Stravinsky, vikingar, ethiojazz-dragspelaren Hailu Mergia, och riddarna kring runda bordet! Och nog är musiken omväxlande alltid.

Med en hela sex personer stark rytmsektion blir det stundtals tungt, och ofta med ett oerhört pådrivande trumspel i botten. Andra spår är helt utan trummor och bas, som när tvärflöjt och sopransax svävar ovanför en varmt klingande vibrafon, och i ett annat stycke, utformat som en kanon, möts tromboner och barytonsaxofon. 

Detta låter sällan som ett typiskt storband. Här finns nio blåsare, men solona är ofta korta, låtstrukturerna komplexa och dynamiska, och elektroniska effekter dyker upp här och där. Det maffigaste solot står basklarinettisten Tina Lægreid Olsen för i Einsemdi när hon går från djupaste muller till spräck i det högsta registret, och det tyngsta svänget är sju åttondelstakten i Fjordingen II och de feta riffen i Lancelot & Guniver.